Vi har uppdragit åt Riksbanken vadå för något?

I en debattartikel i dagens SvD sparkar P J Anders Linder in den allra öppnaste av dörrar. Den om hur skolbetygen har allt mindre att göra med elevernas studieresultat. Jag har inga invändningar. Dörren behöver sannerligen sparkas in. Men jag satte frukostkaffet i halsen när jag kom till liknelsen med monetär inflation:

Vi har lärt oss att avsky den gamla vanliga inflationen och uppdragit åt Riksbanken att hålla den i schack

Grblghghgh… är karlen seriös? På den korta utsagan lyckas Linder få in tre feta fel:

1. “Vi” har inte alls lärt oss avsky inflationen. Tvärtom älskas och skyddas den. Inflationen låter oss lura oss själva att vi varje år får löneförhöjning. Bedrägeriet är tydligen helt omöjligt att genomskåda. Kanske för att det sker helt öppet och ingen tänker på att titta efter just där.
2. “Vi” har heller inte uppdragit åt Riksbanken någonting. Vi, folket, står för en väldigt brokig uppdragsbeskrivning till  Riksbanken; Allt från att, som jag, tycka att institutionen och dess verksamhet borde vara förbjuden i lag till de som tycker att de borde välja mycket noggrannare vilka gubbar och gummor som “pryder” sedlarna. “Vi” kan här bara referera till Linder själv, regeringen och det nät av storbanker och finansiella instutioner som tjänar på Riksbankens förfalskningsverksamhet.
3. Uppdraget som dessa “vi” givit Riksbanken är ingalunda att de skall hålla inflationen i schack. Kom igen nu! Linder, ljuger du för oss eller tror du verkligen själv på det? Om de skall hålla inflationen i schack finns det mycket enkla medel för att göra så; Sluta trycka nya pengar! Ett barn förstår kopplingen mellan att öka den monetära basen och priser på varor och tjänster. Det krävs lite (betoning på lite) mer tankeverksamhet än vi kan kräva från ett barn att förstå att inflationen inte smetas jämt ut över vare sig tid eller utbudet av varor och tjänster. Men att inte se kopplingen alls kräver en blockerad tankeprocess. Ta en titt på de svenska penningmängdens utveckling under de senaste drygt hundra åren (där den börjar visa tendenser på att öka är där Riksbanken får ansvar för att “hålla inflationen i schack”).
   

   Om det här är inflation hållen i schack är P J Anders Linder Sveriges skarpaste hjärna.

P J Anders Linder fortsätter:

Vi vet att det blir ett elände när penningvärdet gröps ur och det kastas i grus i marknadsekonomins signalsystem

Om “vi” verkligen visste detta skulle “vi” knappast ha Riksbanken i dess nuvarande form. Att kasta grus i marknadsekonomins signalsystem är ju dess huvudsakliga funktion. Dels genom att gröpa ur penningvärdet, dels genom att kontrollera det viktigaste priset av alla, det på pengar (räntan).

Hur ser en bostadsbubbla ut?

Det verkar inte vara så lätt att identifiera en bostadsbubbla. I alla fall inte för de experter som har politikernas öron. Ben Bernanke sa strax innan den amerikanska bubblan sprack att hans reglerare gått igenom läget på bostadslånemarknaden och att läget aldrig sett bättre ut. För det belönades han med en kraftig lobbying-kampanj från Obama för att säkra att Ben Bernanke också skulle vara med och ta USA ur den kris han aldrig såg komma.

Om man söker på den här bloggen efter “bubbla” ser man att jag berört ämnet tidigare och att jag misstänker att bostadsmarknaden står in för en kollaps som kommer få 90-tals-krisen att likna en period av högsta ekonomiska välmående. Jag fick tips om att kolla på SCB:s statistisk efter ledtrådar och att kanske ett jämförelse mellan hur bostadsbelånade vi svenskar är jämfört med vår BNP kan vara intressant att titta på. Sagt och gjort. Jag hämtade BNP här och sen gjorde jag en körning här för att se hur stor utlåningen är. Om man tittar på belåningsgraden som en andel av BNP får man följande utveckling från 1998 till och med 2009:

57% 53% 50% 51% 51% 53% 56% 58% 60% 56% 61% 69%
(Den del av SCB:s statistik man når från webben sträcker sig inte längre bak än 1998 tyvärr.)

Nåväl, ser ut som om något hände 2009 va? Det blir lite klarare om man tittar på den här bilden:

BNP krymper samtidigt som vi lånar mer och mer till boende.

Det finns antagligen inte ett direkt samband mellan hur dessa två mätetal rör sig i förhållande till varandra och hur “riktigt” prissatta bostäder är. Men nog ser det ut som om något är fel med de senaste årens utveckling?

Viva la revolutión!

De (socialistiska) revolutionära strömningarna på 60-70-talen tog ofta hjälp av musik och lyrik för att framföra budskap och elda upp känslorna hos anhängarna. Jag vet inte om det är nytt, men på senare år har även frihetens förkämpar börja ta till sig detta självklara instrument. Som rap-duellen mellan Hayek och Keynes – Fear the Boom and the Bust.

Idag råkade jag snubbla över en demo av “End the Fed” av James Cobb. YouTube är bara helt fantastiskt. Tur att socialisterna inte hade tillgång till det när det begav sig!

Det är verkligen dags att världen får upp ögonen för vad centralbanks-monstren gör möjligt. Och vad de stänger för möjligheter.

Men, vad är pengar?

Så här i tider när en del pratar om kommande hyperinflation för USA kan det vara av intresse att ställa frågan vad pengar egentligen är. Hans-Hermann Hoppe reder ut frågan i sitt föredrag om “Division of Labor and Money”. Men det föredraget är väldigt långt. Som tur är har någon klippt ner det till en dryg kvart.

Filmtajm:

Hyperinflation på väg

Organisationen “National Inflation Association” (NIA) har länge pekat på att systemet med artificiellt låga räntor, växande statsbudget och statsskuld inte kommer att hålla i längden. Eftersom mycket av utvecklingen går exakt längs de linjer de har ritat upp tror jag fler och fler börjar inse att det ligger något i det NIA säger.

Nu har de producerat ytterligare en film. Meltup. De som har lån, besparingar eller pensioner att oroa sig över bör se den filmen. Avsnittet om hur de amerikanska storbankerna, med JP Morgan i spetsen, håller silverpriset nere genom att mörka sin brist på silver är extra intressant ur ett rent överlevarperspektiv.

Filmtajm!

Behöver du mer om hyperinflation för att ta ställning om du ska försäkra dig med guld och silver? Här finns mer film på ämnet: http://dprogram.net/2010/05/14/film-meltup-from-the-national-inflation-association/

Måste bara bädda in filmen The Dollar Bubble också:

There will be two social classes in America in the future; Those who sell their dollars today to buy gold and silver. And those who buy in to the false hope of an economic recovery.

Lånetak är inte lösningen

Den alltid så tjänstvilliga Finansinspektionen vill lägga sig i hur bankerna hanterar risktagande när de tar ställning till bostadslån. Bankerna har gått från att hålla med om det sunda i denna tanke till att hävda att där ingen ko på isen är och ger nu tummen ner till lånetaket.

När man läser rapporter om och “analyser” av initiativet framgår det att många verkligen inte har fattat det minsta lilla. Där hävdas (främst av banker och mäklare) att lånetaken “slår mot unga“. Seriöst, om en och annan “ung” hindras från att belåna sig på dagens högt övervärderade bostadsmarknad är det faktiskt bra för dem. De som skriker efter billiga lån till alla verkar räkna med att jorden går under redan i kväll och att alla skulder skrivs av. Eller, rättare, de skiter i följderna för låntagarna bara de kan göra sig en snabb hacka på dem först.

Gillar att reglera

Mats Odell är en “one-trick pony”. Den enda gång han har sagt något fiffigt var när han myntade uttrycket tobleronepolitik. I övrigt kan man räkna med att han själv gärna ger stöd åt alla initiativ att dra det på kortet och skicka räkningen till skattebetalarna. Som när han välkomnar lånetaket:

Det handlar om att skydda hushållen från överbelåning och dämpa den lånetillväxt som långsiktigt inte är hållbar.

Vidare litar han på att Finansinspektionen inte har några egna intressen att bevaka när de hävdar att åtgärden inte kommer att störa bomarknaden:

Jag tycker det är en väl avvägd nivå och Finansinspektionen gör ju också bedömningen att priserna inte kommer att påverkas i någon större utsträckning.

Men de stackars ungdomarna då? Jorå, klart de ska kunna äga sin bostad (detta tycks ju ha blivit en mänsklig rättighet). Bara det att:

Det har byggts alldeles för litet bostäder under en lång period.

Tre meningar, tusen fel. Hur är det med den långsiktigt ohållbara lånetillväxten? Jo, det är osunt att belåningsnivån växer, men det är ju knappast som att om den bara slutade växa så är allt frid och fröjd. Den är redan långt förbi den nivå en fungerande marknadsekonomi behöver. Ekonomisk tillväxt måste baseras på sparande. Varför är den enkla sanningen så svår att förstå för våra politiker?

Lånetaket kan möjligen dämpa lånetillväxten något. Men eftersom Finansinspektionen tydligen menar allvar med att försöka göra det tricket samtidigt som de inte vill att bostadspriserna korrigeras fattar man ju att det kommer spåra ur.

Vad som verkligen skulle hjälpa till att få stopp på ökningen av överbelåningen är att bankerna får ta ansvar för sina egna riskbedömningar. Ta bort bankgarantierna både för sparare och banker. Då behövs inget lånetak. Systemet vi har nu är att bankerna kan ta hur stora risker som helst och om de tjänar pengar på det kan de stoppa dem i fickan, men om det går dåligt används skattebetalarnas pengar för att rädda bankerna. På det läggs ett lapptäcke av regleringar och byråkrati för att försöka hantera de självklara effekterna av upplägget. Lånetaket är en av lapparna i det täcket.

Vi måste sluta att betrakta ägande av bostad som en rättighet. Det går jättebra att hyra. Den svenska bostadsmarknaden håller på att kollapsa totalt. Den behöver det. Följderna kommer att bli fruktansvärda för väldigt många svenskar. Men, tyvärr, alla åtgärder som nu görs för att hålla bostadspriserna under armarna gör bara ont värre. Det är som om vi spelar Svarte Petter. Vi försöker lura in andra att sätta sig i fällan i vårt ställe. Ser inte Odell och Finansinspektionen det omoraliska i detta?

(Gästinlägg från den galna ekonomen, del I)

Jag rekommenderar starkt denna 1.5 timme med bl.a. Nourel Roubini och ingen annan än Bo Lundgren. Gillar inte personligen Roubini, men han verkar relativt påläst (ingen österrikare dock, om vi säger så).

Notera hur slutsatsen de egentligen kommer fram till (utan att säga det) är att euron och eurozonen såsom den ser ut nu inte fungerar överhuvudtaget, men att de desperat vill ha kvar sitt monetära experiment. Jag tycker vidare det är mycket intressant att de anser att vad “systemet”, d.v.s. politiker och stater vill är överordnat vad befolkningen vill, för befolkningen är dum och “väljer fel”. Den överspenderande staten måste få backa på sina löften, för annars kommer medborgarna kräva att den uppfyller sina löften, och då konkursar den. Ungefär.

Jag tror på fullaste allvar att ekonomin i Europa på sikt skulle vara bättre om vi såg ett antal statskonkurser, förutsatt att det inte trycks pengar för att rädda alla. Problemet är att det politiska modet för att förklara för europas samlade befolkning att det saknas några skviljoner för att statliga bidrag och pensioner skall kunna betalas ut kommande decennier är omöjligt att uppbåda. Resultatet kommer bli en ekonomi som är “sluggish” i ett decennium (tror jag, iaf).

Värt att påpeka är också att när Roubini påstår att Tyskland har tjänat på att övriga euroländer inte har kunnat devalvera efter de gick med i Eurozonen så påstår han implicit att tyskland har tjänat på att hålla upp euron medan alla andra drar ned den. Jag tror att den fördel tyska näringslivet har fått av detta har mindre att göra med relativa valutakurser, utan det faktum att valutakurserna har legat stilla och inte rört på sig. Kort sagt – hade alla använt guld hade vi fått exakt samma resultat, med skillnaden att alla centralbanker i hela europa hade successivt varit tvungna att skicka mer och mer av sitt guld till Tyskland, eftersom Tyskland driver majoriteten av ekonomin.

Förslaget om att Tyskland, Slovenien och Finland skall lämna euron och skapa en “hard money euro” tycker jag är det vettigaste, men det kommer aldrig hända, dessvärre.

Lägg ner SBAB!

Ska man skratta eller gråta?

Igår fick rubriken på en DN debatt-artikel mig att börja skratta: SBAB: Lita på oss. Min tanke var typ “vad är det nu för stollar som fått utrymme i tidningen?”. Sen såg jag att det var SBAB.  Ja, det där statliga företaget som “ser till att det finns konkurrens” på lånemarknaden. (Varför i hela friden har vi en sådan Marxistisk institution samtidigt som vi förmodas ha en borgerlig regering? Frågan besvarar sig själv.)

Nåväl, har vi hittills missat signalerna på att vi står inför en krash bör vi väl inte kunna blunda för denna “debatt”-artikel. Den är full av varningssignaler. Grundregeln är denna: När det hävdas att nu gäller en “ny ekonomi” betyder det att vi närmar oss bristningsgränsen på en bubbla. I denna artikel kan man läsa att nu råder:

en ny situation, med låg inflation, låga räntor, stabilare ekonomi, ökad konkurrens i finanssektorn

Därifrån utvecklar sig artikeln till ett rent pekoral. De använder nonsens för att underbygga mer nonsens. Som att bostadspriserna är på bra nivå eftersom:

Hushållens nettotillgångar, tillgångarna minus skulderna, motsvarar omkring 4 gånger deras årliga inkomst.

Och vilken är den i särklass största tillgången i ett hushåll? Jupp. Bostaden. Cirkulärresonemanget är antagligen avsett att förvirra läsaren, men mest verkar det förvirra skribenterna själva. Riktigt skrattretande blir det när de försöker underbygga sin trovärdighet med sina medstatliga instutioner:

I flera rapporter från både Finansinspektionen och Riksbanken framhålls också att bolåneföretagens kreditgivning är ansvarsfull

Trojkan SBAB, Finansinspektionen och Riksbanken försöker övertyga oss om att allt är lugnt och som det ska. Om de sa något annat skulle det betyda att de misskött sina uppdrag. (Att de har ett omöjligt och onödigt uppdrag vill de naturligtvis inte erkänna.)

SBAB avslutar pekoralet med att tycka att:

det finns övertygande bevis för att prisnivån på bostadsmarknaden ligger väl i linje med de ekonomiska, politiska och sociala faktorer som kan antas styra den.

Här håller jag ju med. Vi har en politiskt styrd ränta. Politikerna vill ha låga bolåneräntor och höga bostadspriser. Alltså har vi det. Grejen är att det inte går att i längden styra detta politiskt. Kejsaren har inga kläder. Riksbanken trycker pengar i högsta fart, desperata att hålla den korta räntan nere. Mer pengar och kredit i cirkulation är ordbokens definition av inflation. Staten tycker den definitionen är jobbig så den har lanserat en annan definition (typ: snittpriser, ej inkluderat bostadspriser). Den här balansakten kan inte sluta väl. Tyvärr. Någonstans på vägen kommer Riksbanken känna sig tvingad att höja styrräntan och då kommer krashen. Ju längre de väntar, desto hårdare kommer vi slå oss.

Det var skönt att idag läsa Johan Norbergs svar på SBAB:s debatt-inlägg. Och underhållande:

När SBAB nu tonar ned riskerna på marknaden känns det lite som om Al Capone skulle förklara att det inte finns problem med organiserad brottslighet.

More bank regulations!

Obama is not in charge. Now he’s following the lead of that idiot Paul Volcker. Economic Recovery Advisory Board, now that’s a joke! It’s manned with the same people who, in the best case, didn’t see the crisis coming. “Best case” was an exception though, most of them, including Volcker, helped bring it about.

Skriv den där boken Steve!

Steven Navarros familj flyttade från Luleå till USA när han var 19 år. Idag är han i startgroparna för att skriva en bok om svensk ekonomi, främst ur ett historiskt perspektiv. En som tycker Stevens projekt är viktigt är Tom Woods, författare av bland annat New Your Times bestsellern Meltdown.

Sammanfattningsvis handlar det om att Tom Woods vill att Steve Navarro skriver sin bok så att världen får hjälp med att sluta peka på Sverige som det lyckade exemplet på välfärdsstaten. Fler och fler av oss svenskar märker ju att det inte fungerar. Kollektivtrafiken är ett skämt, vårdköerna milslånga, försäkringskassan är allas fiende, vi kan fortfarande inte bestämma själva när och var vi handlar vi, etcetera. Men för många i omvärlden är Sverige en lyckad modell. För utländska politiker som önskar sig oinskränkt makt är det en våt dröm. Steve Navarro kan hjälpa till att beröva dem den drömmen. Heja, heja!