Tävling i galenskap

DN jublar idag på både förstasidan och på ledarplats.

De militära insatserna mot Muammar Khaddafis diktatur ger hopp

Dessa välsignade bomber!

SvD jublar också. Den ständigt lika neokonservativa P.J. Linder tycker att FN tvekade lite för länge med att bomba Libyen, men är på det hela taget mycket nöjd med insatserna:

Man kan förstås tycka att agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd

Nu fattas bara att även Sverige får visa hur tappert det är med sin cape och sitt svärd. Sossar, kommunister, folkpartister och kristdemokrater kan inte tåla sig! Varför är regeringen så långsam med att riskera svenska soldaters liv och dra arabvärldens vrede över oss? Vi behövs om det ska bli någon ordning på dödandet där i Libyen.

Ingen tycks bry sig om att vi inte vet på vems sida vi strider. Jag är den förste att erkänna att Gadaffi är både galen och ond. Han har haft EU:s stöd alldeles för länge. Vår skräck för att invaderas av människor med rätt till asyl och vår kärlek till billig olja har gjort att vi valt att stryka honom medhårs och se mellan fingrarna med att han mördar, torterar och förföljer sina undersåtar. Men, vi är väl inte barn som går att finta bort så enkelt som att “han är ond så vi är emot honom” utan att fråga oss själva; “ja, men vem är det vi är för?”. Bland rebellerna finns det definitivt element som också faller under vår gemensamma definition av “onda och farliga män”.

Sen det här med att alla försöker inbilla alla andra att det räcker med att en flygförbudszon etableras. Som Michael Scheuer så vältaligt påminner oss: Man kan inte vinna ett krig från luften. Det kommer antingen bli en oerhört långdragen situation där civilbefolkningen i Libyen kommer leva i ständig skräck för att just de ska råka befinna sig där befrielsebomberna faller. Eller så måste kriget snabbt eskaleras. Förr eller senare kommer det nästa steg som den styrande eliten siktat på från början; En direkt invasion och krig på marken. Efter det följer, enligt etablerade mönster i Irak och Afghanistan, en situation där vi inte kan överge Libyerna åt det kaos vi skapat. Seger för krigsindustrin och de som vill inskränka vår frihet här hemma. (Tyranni, till exempel FRA, motiveras alltid med att det krävs för vår och våra soldaters trygghet.)

Man kan undra var debatten är? I USA finns det i alla fall röster som ifrågasätter det sunda i att starta ännu ett krig i ett muslimskt land. Såväl Rand som Ron Paul har förklarat varför USA inte skall blanda sig i ett inbördeskrig som inte hotar deras egen säkerhet. Här i Sverige råder totalt vakuum utanför mittfårans konsensus för kriget. När till och med min idol och förebild, Johan Norberg, efterlyste militära insatser från det internationella samfundet fick jag direkt svårt att andas. En sådan kompakt opinion för något så galet som att inleda ett krig är i sanning kvävande. För att få luft krävs det hjältar som herrarna Paul och Jack Hunter:

Uppdatering:

Hittade ett riktigt bra blogginlägg i ämnet på Lasses Blogg (misstänker att jag och Lasse tycker väldigt olika om många saker, men här verkar vi kunna mötas). Ur Demokrati på fel sätt:

Att införa demokrati med vapen är att lura dem man vill befria.

Hittade ytterligare ett bra inlägg på ett så oväntat ställe som Kommunisternas blogg. Ur Är detta rättfärdigt?

Är en halvgalen despot nog för att starta upp ett krig? I så fall finns skäl nog att bomba fler kungadömen och republiker. Är civila dödsoffer skälet, varför gör man då i denna dag ingenting åt Bahrain och Jemen?

Artikelförfattaren (representerande SKP) är även frustrerad över att kamraterna i Vänsterpartiet sällat sig till skaran som kräver att svenska flygplan också ska få bomba i Lybien:

USA: s nickedockor i regeringen sjunger i kör. Skicka Jas! Till och med Vänsterpartiet vilket både förvånar och förskräcker mig.

Mig med.

Kommunist-Klas längtar efter 1984

Image via Wikipedia

Varför gör sig en tidning till en plattform för kommunistisk propaganda? En förment borgerlig tidning till och med. I dagens SvD ger  Klas Andersson luft åt sin längtan efter ett samhälle där Skattemyndigheten är ute på byggarbetsplatserna och kontrollerar att alla har sina papper i ordning. Som krydda skall byggarbetarna in- och utcheckning på arbetsplatsen också kunna läsas av myndigheter (och, får man förmoda, facket om Klas skall bli riktigt nöjd):

Det behövs helt enkelt mer kontroller så att personal på arbetsplatsen inte är svartjobbare. … Skatteverket ska få göra oannonserade kontroller på en byggarbetsplats. … Det bör också finnas en loggbok där de som arbetar loggar in och ut och därmed tydligt redovisar sin närvaro.

Nice. Inget 1984 över det alls…

Artikeln är avsedd att göra oss läsare upprörda över att byggbranschen “passar på” att höja sina priser nu när “staten står för halva kostnaden”. Man kan inte förvänta sig att en kommunist förstår sig på sambandet mellan tillgång och efterfrågan. Ej heller att när staten låter oss behålla en lite större del av våra egna pengar kan det inte översättas med att “staten betalar”. Vägra köpa etablissemangets nyspråk! Det är det enda motvapen vi har, men det är ett kraftfullt vapen. Använd det.

(Webbversionen av pamfletten är kraftigt förkortad.)

Neokonservativa SvD

Bush var också mästare på Nyspråk.

PJ Linder fortsätter att kränga sina unkna neokonservativa idéer på den därför avsedda arenan SvD försett honom med. I dagens krönika hyllar han folkpartiets “bidrag” till Allianspolitiken:

Folkpartiet tar strid för staten. Det kan tyckas märkligt att just liberaler axlar denna roll,

Märkligt enbart om man för ett ögonblick tror att folkpartiet är liberala. Men, snälla P J, det är ju bara en etikett. De är lika liberala som Ohly blev ickekommunist bara för att vpk tog bort etiketten från sitt partinamn. I brist på sådan självklar insikt tycker Linder att motsägelsen upphävs därför att:

ett fritt samhälle behöver en stark … statsmakt

Ni läste rätt. Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Igen. Enligt Linder behövs fp eftersom de kommer med

förslag som ska stärka det offentligas mest grundläggande ansvar: försvaret, rättsväsendet, omsorgen om dem som är så svaga att de saknar egen röst, kulturarvet.

Toppen, för det är det ju verkligen inget annat parti som står upp för.

Filmtajm! Den här Dorsin-sången passar bara för bra för att låta bli att visa här:

DN, trendigt liberal

Niclas Ericsson skriver idag ett ledarstick med rubriken “Liberal Trend”. Eftersom DN konsekvent vägrar publicera dessa korta pekoral på sin sajt citerar jag sticket i sin helhet:

Att kalla sig liberal tycks vara det nya svarta. I en opinionsundersökning som utförts på uppdrag av tankesmedjan Fores ser sig sex av tio tillfrågade som liberaler. Bland dem som fyllt 60 år är hela sju av tio liberaler. Det är i stället den yngsta gruppen, 18-29 år, som är minst liberal. Endast 44 procent av de yngre bekänner sig till liberalismen.
Skrapar man lite på ytan upptäcker man dock att varannan av dem som kallar sig liberaler inte kan ange varför. Det tyder inte på någon djupare ideologisk förståelse för den etikett man har valt. Samtidigt förklarar det kanske hur 70 procent av Kristdemokraternas och 35 procent av Vänsterpartiets väljare kan kalla sig liberaler.

Det förklarar även hur Dagens Nyheter kan kalla sig liberal.

Jämför gärna Liberala Partiets manifest med DN:s blötdjursvariant av liberalism.

Tar man en överdos så dör man

Läser Andreas Berghs kolumn i Svenska Dagbladet idag. Det är väl snarast att betrakta som en recension av Martin Borgs Överdos – en film om nästa finanskris. Det är upplyftande att förståsigpåarna nu tonar ner sitt hyllande av Ben Bernankes och Obamas “räddning” av världens finansiella system. Men de har en bit kvar att gå innan de stiger in i stadiet av upplysning. Berghs recension försöker förminska filmen genom att jämföra den med amerikansk katastroffilm. Nästan lika lågt som Glocalnet ju. Filmen tar ju mycket medvetet just det greppet.

Det är lite svårt att tyda vad Andreas Bergh menar när han värjer sig från filmens budskap att stater riskerar kollaps. Han skriver:

… det är knappast någon våg av statsbankrutter som stundar. Stater är nämligen inte företag. De går inte i konkurs. Stater har våldsmonopol, beskattningsrätt och centralbanker med sedelutgivningsmonopol.

Vill han ingjuta hopp i läsaren med de orden? Mig skrämmer han snarast skiten ur. Det blir väl ingen fest direkt när staterna öker användningen av de nämnda maktmedlen för att hantera den kollaps som kommer. Jag skulle vilja hävda att patienten i det läget gått från dödsjuk till död. Hela Berghs recept har använts, och används, i full skala i till exempel Zimbabwe.

Recensionen avslutas med en mycket märklig anklagelse:

övertygelsen  att det oundvikligen kommer att straffas av en jättekris, bär spår av önsketänkande

Menar karlen att Johan Norberg och Martin Borgs önskar att världen skall kollapsa i alla finanskrisers moder? Varför i hela fridens namn skulle de då ta sig omaket att göra en film om saken och försöka varna världen?

Filmtajm! (Sänds ikväll klockan 20 på TV4 Fakta.)

Lånetak är inte lösningen

Den alltid så tjänstvilliga Finansinspektionen vill lägga sig i hur bankerna hanterar risktagande när de tar ställning till bostadslån. Bankerna har gått från att hålla med om det sunda i denna tanke till att hävda att där ingen ko på isen är och ger nu tummen ner till lånetaket.

När man läser rapporter om och “analyser” av initiativet framgår det att många verkligen inte har fattat det minsta lilla. Där hävdas (främst av banker och mäklare) att lånetaken “slår mot unga“. Seriöst, om en och annan “ung” hindras från att belåna sig på dagens högt övervärderade bostadsmarknad är det faktiskt bra för dem. De som skriker efter billiga lån till alla verkar räkna med att jorden går under redan i kväll och att alla skulder skrivs av. Eller, rättare, de skiter i följderna för låntagarna bara de kan göra sig en snabb hacka på dem först.

Gillar att reglera

Mats Odell är en “one-trick pony”. Den enda gång han har sagt något fiffigt var när han myntade uttrycket tobleronepolitik. I övrigt kan man räkna med att han själv gärna ger stöd åt alla initiativ att dra det på kortet och skicka räkningen till skattebetalarna. Som när han välkomnar lånetaket:

Det handlar om att skydda hushållen från överbelåning och dämpa den lånetillväxt som långsiktigt inte är hållbar.

Vidare litar han på att Finansinspektionen inte har några egna intressen att bevaka när de hävdar att åtgärden inte kommer att störa bomarknaden:

Jag tycker det är en väl avvägd nivå och Finansinspektionen gör ju också bedömningen att priserna inte kommer att påverkas i någon större utsträckning.

Men de stackars ungdomarna då? Jorå, klart de ska kunna äga sin bostad (detta tycks ju ha blivit en mänsklig rättighet). Bara det att:

Det har byggts alldeles för litet bostäder under en lång period.

Tre meningar, tusen fel. Hur är det med den långsiktigt ohållbara lånetillväxten? Jo, det är osunt att belåningsnivån växer, men det är ju knappast som att om den bara slutade växa så är allt frid och fröjd. Den är redan långt förbi den nivå en fungerande marknadsekonomi behöver. Ekonomisk tillväxt måste baseras på sparande. Varför är den enkla sanningen så svår att förstå för våra politiker?

Lånetaket kan möjligen dämpa lånetillväxten något. Men eftersom Finansinspektionen tydligen menar allvar med att försöka göra det tricket samtidigt som de inte vill att bostadspriserna korrigeras fattar man ju att det kommer spåra ur.

Vad som verkligen skulle hjälpa till att få stopp på ökningen av överbelåningen är att bankerna får ta ansvar för sina egna riskbedömningar. Ta bort bankgarantierna både för sparare och banker. Då behövs inget lånetak. Systemet vi har nu är att bankerna kan ta hur stora risker som helst och om de tjänar pengar på det kan de stoppa dem i fickan, men om det går dåligt används skattebetalarnas pengar för att rädda bankerna. På det läggs ett lapptäcke av regleringar och byråkrati för att försöka hantera de självklara effekterna av upplägget. Lånetaket är en av lapparna i det täcket.

Vi måste sluta att betrakta ägande av bostad som en rättighet. Det går jättebra att hyra. Den svenska bostadsmarknaden håller på att kollapsa totalt. Den behöver det. Följderna kommer att bli fruktansvärda för väldigt många svenskar. Men, tyvärr, alla åtgärder som nu görs för att hålla bostadspriserna under armarna gör bara ont värre. Det är som om vi spelar Svarte Petter. Vi försöker lura in andra att sätta sig i fällan i vårt ställe. Ser inte Odell och Finansinspektionen det omoraliska i detta?

Staten och pressen

Enligt DN:s ledare idag, Dags att lägga ned, kom presstödet till för att Socialdemokraterna och Centern ville rädda sina egna tidningar:

När presstödet växte fram under 1960- och 1970-talet var Socialdemokraterna och Centerpartiet de drivande. De ville rädda sina egna tidningar från att gå under. Även om reglerna formellt inte tog någon hänsyn till partifärg kom reglerna att utformas så att systemet, med Svenska Dagbladet som tydligt undantag, fungerade som ett stöd till de S- och C-märkta tidningarna.

Det låter i mina politiker-skeptiska öron, helt rimligt. Och jag befinner mig på helt motsatt sida om DN i deras inställning att presstödet ändå var en bra grej:

Men det fanns vid den tiden också principiella argument för någon typ av statligt stöd. En våg av tidningsdöd svepte över landet. Det var verkligen en demokratisk förlust att allt fler orter blev utan tidning och att andra som haft flera fick nöja sig med en enda.

Nej, nej, nej, DN! Ändrade förutsättningar är något som alla branscher måste hantera och definitivt bör hantera själva. Att politiker skulle veta bättre än marknaden vilka företag som bör klara sig och vilka inte är helt befängt. Det är ju exakt det som är roten till det onda! Politikerna kan endast förväntas bevaka sina egna intressen.

OK, men just för tillfället driver jag och DN i alla fall samma fråga, Avskaffa presstödet. DN gör det för att deras egen tidning får en sjuk konkurrenssituation när Svenska Dagbladet kan håva in 45 miljoner helt utan ansträngning. Jag driver frågan för att det är en extremt viktig frihetsprincip att staten inte skall lägga sig i det fria ordet.

Att som Martin Ahlquist komma undan med att hävda att presstödet skall användas för att motarbeta obehagliga åsikter är verkligen helt fantastiskt. Och tragiskt. Där har vi alltså hamnat i Sverige idag.

Att vandra vägen där staten bestämmer vad som är acceptabla åsikter är att vandra vägen till helvetet. Felet är alltså presstödets existens, inte att Nationaldemokraterna hittat ett sett att komma över det.

Sist kan jag bara konstatera att den liberalaste av de stora dagstidningarna, SvD, inte upplåter ledarplats till att bekämpa något så oliberalt som presstödet. När det kommer till egenintresset ryker idealen all världens väg.