"There is no ruler who can compare in virtue with a condition of non-rule" -Pau Ching-yen

Posts tagged ‘Önsketänkande’

Vad är uppdraget i Libyen?

David Brooks Mug

David Brooks

Dagens Nyheter publicerar idag en översättning av en kolumn skriven av David Brooks för New York Times för fyra dagar sedan. (DN låtsas att den är skriven för dem och kallar Brooks för “fristående kolumnist i Dagens Nyheter”.) Kolumnen har rubriken The Problem with Partners och vill påminna om att bara för att många länder lyckats komma överens om en resolution i FN (och lyckats formulera den så att de som inte är överens åtminstone inte blockerar den) innebär inte detta att det man kommit överens om är etiskt, legitimt eller ens har större chanser att lyckas. Tvärtom är multilateralismen behäftad med sina egna problem.

Alla är överens, men om vad? Brooks:

Is the coalition trying to depose Col. Muammar el-Qaddafi? Are coalition forces trying to halt Qaddafi’s advances or weaken his government? Would the coalition allow Qaddafi to win so long as he didn’t massacre more civilians? Is it trying to create a partitioned Libya? Are we there to help the democratic tide across the region?

En sak är att krig alltid är oförutsägbara. Vad gäller då för ett krig som startats helt utan att man alls har en aning om vad man vill uppnå? Brooks pekar på svagheterna i den diplomatiska processen som leder fram till formuleringar som alla kan vara överens om men helt fritt kan tolka som de vill. I fallet med kriget i Libyen förvärras saken av att beslutsprocessen varit totalt ogenomskinlig.

OK. Så vi vet inte varför vi krigar, men kanske att vi vet på vems sida vi gör det på? Det är inte det enda vi inte vet:

Who are the rebels we are supporting? How weak is the Qaddafi government? How will Libyans react to a Western bombing campaign? Why should we think a no-fly zone will protect civilians when they never have in the past?

Om man är anhängare av lärande kan man tycka att den sista frågan där är den viktigaste.

På ledarplats gnäller och gnyr DN över att Reinfeldt inte tydligt nog går i FNs och EUs ledband. Jag är verkligen ingen beundrare av Reinfeldt, men i det här totalt öppna äventyret verkar det vettigt att gå fram med lite försiktighet.

Brooks kallar FN-resolutionen för att fikonlöv som ska dölja att trots de multilaterala förtecknen är det här en amerikansk operation. Och innan alla ni krigshetsare viftar bort David Brooks så vet att han är ingen duva:

All of this is not to say the world should do nothing while Qaddafi unleashes his demonic fury. Nor is this a defense of unilateralism. But we should not pretend we have found a superior way to fight a war.

Advertisements

Krig består av massivt våld, död och elände

Skönt att ha fel ibland. Igår klagade jag över den totala bristen på debatt kring FNs nystartade krig i Libyen. Medan alla etablerade politiker och alla deras organ fortfarande är rörande överens om att Sverige bara måste ut och kriga vi också, dök det idag i alla fall upp en debattartikel på DN debatt som vill påminna om krigets verklighet och ifrågasätta om bomber och flygplan är ett speciellt klokt sätt att skydda civila på. Robert Egnell fil dr, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan pekar också på hur nyspråk tas till för att lura oss själva och andra på vad det är vi håller på med:

Sverige och andra länder skickar inte sina soldater i krig, utan de ”samordnar civila och militära resurser för att vinna lokalbefolkningens stöd, skydda civila och bidra till demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling”. Exakt hur militära förband som är organiserade, utrustade och tränade för professionell våldsutövning ska bidra till dessa mål är inte alltid självklart.

Egnell efterlyser en etisk debatt om målen och medlen när sådana här operationer sätts i rörelse:

Nog är syftet att skydda civila från grova övergrepp av den egna staten lovvärt, men militära insatser, inte minst från luften, är mycket trubbiga instrument för att försöka uppnå detta. Det minsta vi kan kräva inför användandet av militärt våld för humanitära syften är därför en etisk debatt om rättfärdigheten inte bara av målen, utan även av de medel vi använder.

Det är modigt, för när det råder ett så kompakt konsensus kring att man inte ska diskutera en sak blir det direkt politiskt inkorrekt att göra det. Egnell riskerar sin karriär för en oerhört viktig sak och till det vill jag se honom i ögonen och utbrista: Respekt!

Tävling i galenskap

DN jublar idag på både förstasidan och på ledarplats.

De militära insatserna mot Muammar Khaddafis diktatur ger hopp

Bombing Libya

Dessa välsignade bomber!

SvD jublar också. Den ständigt lika neokonservativa P.J. Linder tycker att FN tvekade lite för länge med att bomba Libyen, men är på det hela taget mycket nöjd med insatserna:

Man kan förstås tycka att agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd

Nu fattas bara att även Sverige får visa hur tappert det är med sin cape och sitt svärd. Sossar, kommunister, folkpartister och kristdemokrater kan inte tåla sig! Varför är regeringen så långsam med att riskera svenska soldaters liv och dra arabvärldens vrede över oss? Vi behövs om det ska bli någon ordning på dödandet där i Libyen.

Ingen tycks bry sig om att vi inte vet på vems sida vi strider. Jag är den förste att erkänna att Gadaffi är både galen och ond. Han har haft EU:s stöd alldeles för länge. Vår skräck för att invaderas av människor med rätt till asyl och vår kärlek till billig olja har gjort att vi valt att stryka honom medhårs och se mellan fingrarna med att han mördar, torterar och förföljer sina undersåtar. Men, vi är väl inte barn som går att finta bort så enkelt som att “han är ond så vi är emot honom” utan att fråga oss själva; “ja, men vem är det vi är för?”. Bland rebellerna finns det definitivt element som också faller under vår gemensamma definition av “onda och farliga män”.

Sen det här med att alla försöker inbilla alla andra att det räcker med att en flygförbudszon etableras. Som Michael Scheuer så vältaligt påminner oss: Man kan inte vinna ett krig från luften. Det kommer antingen bli en oerhört långdragen situation där civilbefolkningen i Libyen kommer leva i ständig skräck för att just de ska råka befinna sig där befrielsebomberna faller. Eller så måste kriget snabbt eskaleras. Förr eller senare kommer det nästa steg som den styrande eliten siktat på från början; En direkt invasion och krig på marken. Efter det följer, enligt etablerade mönster i Irak och Afghanistan, en situation där vi inte kan överge Libyerna åt det kaos vi skapat. Seger för krigsindustrin och de som vill inskränka vår frihet här hemma. (Tyranni, till exempel FRA, motiveras alltid med att det krävs för vår och våra soldaters trygghet.)

Man kan undra var debatten är? I USA finns det i alla fall röster som ifrågasätter det sunda i att starta ännu ett krig i ett muslimskt land. Såväl Rand som Ron Paul har förklarat varför USA inte skall blanda sig i ett inbördeskrig som inte hotar deras egen säkerhet. Här i Sverige råder totalt vakuum utanför mittfårans konsensus för kriget. När till och med min idol och förebild, Johan Norberg, efterlyste militära insatser från det internationella samfundet fick jag direkt svårt att andas. En sådan kompakt opinion för något så galet som att inleda ett krig är i sanning kvävande. För att få luft krävs det hjältar som herrarna Paul och Jack Hunter:

Uppdatering:

Hittade ett riktigt bra blogginlägg i ämnet på Lasses Blogg (misstänker att jag och Lasse tycker väldigt olika om många saker, men här verkar vi kunna mötas). Ur Demokrati på fel sätt:

Att införa demokrati med vapen är att lura dem man vill befria.

Hittade ytterligare ett bra inlägg på ett så oväntat ställe som Kommunisternas blogg. Ur Är detta rättfärdigt?

Är en halvgalen despot nog för att starta upp ett krig? I så fall finns skäl nog att bomba fler kungadömen och republiker. Är civila dödsoffer skälet, varför gör man då i denna dag ingenting åt Bahrain och Jemen?

Artikelförfattaren (representerande SKP) är även frustrerad över att kamraterna i Vänsterpartiet sällat sig till skaran som kräver att svenska flygplan också ska få bomba i Lybien:

USA: s nickedockor i regeringen sjunger i kör. Skicka Jas! Till och med Vänsterpartiet vilket både förvånar och förskräcker mig.

Mig med.

Skit in, skit ut

När Toblerone-affären briserade hörde vi Mona Sahlin raljera över kraven som ställs på politiker:

Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna. Finns dom, vill vi ha sådana? Ja, det får andra svara på.

Alltså, jag vill gärna svara. Mina svar: NEJ, de finns inte. JA vi vill ha sådana! Anledningen till att vi har politiker är ju att vi inte litar på oss själva. De skall se till att vi uppför oss väl och att vi inte girigt håller i våra pengar utan att hjälpa andra. Vad krävs för att de ska sköta den uppgiften bättre än vi själva hade skött den? Väg in att hos en politiker med makt ackumuleras ansvar från horder av oss kreti och pleti. För varje fel och fläck var och en av oss har måste politikern kompensera med sin godhet och ofelbarhet. Så, ja, Mona, det krävs att du konkurrerar med själve Jesus Kristus!

Men vad har vi  i stället? Jag hävdar att politiker representerar det värsta i oss. Och det av en anledning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Politiker är också människor. Som alla människor svarar de på incitament. Det som skiljer politiker från mannen på gatan finns att finna i vilket incitamentstryck de verkar under samt vad som krävs för framgång i politiken. Och vad tar en politiker till de högsta positionerna?

  • Vassa armbågar
  • Flink tunga
  • Beredskap att utnyttja och köra över sina medtävlare
  • Förmåga att dölja sin agenda
  • Blixtsnabb tanke
  • Hänsynslöshet
  • Extrem anpassningsförmåga
  • Ofelbar reflex att alltid landa på fötterna
  • Flexibelt förhållningssätt till sanning

Listan kan göras längre, mycket längre, men jag tror ni ser vad det handlar om. Det här är vad den politiska urvalsprocessen odlar i sitt växthus. Det är knappast konstigt att det bubblar upp politiska skandaler då och då. Det är snarare ett tecken på hur slipade våra politiker är att det inte sker hela tiden.

George Carlin sa det bäst:

Skit in, skit ut

Folkpartiet o-liberalerna

Mandaten halkade inte folkets väg denna gång. Med anledning av att endast 19 oröster på Folkpartiet verkar ha kostat ett Alliansen ett mandat i Göteborg undras de i artikeln Din mamma fick en riksdagsröst.

Skulle exempelvis det tiotal personer i Västra Götaland som skrivit ”Liberala partiet” ha kunnat tänka sig en röst på Folkpartiet?

Jag säger som Liberala partiets Hrafn Steiner:

Ja, om Folkpartiet verkade för en liberal politik.

Men det gör de ju inte.

Winston Smith 2024

I dagens SvD uppmärksammar de Miljöpartiets kongress i Uppsala på ett intressant sätt. Tobias Brandel har extrapolerat på propositionerna från partistyrelsen och skrivit en framtidsberättelse som antagligen får höga Miljöpartister att drägla; En dag i gröna Sverige. Personligen får jag skälvan. Ofrihetens tid är på väg om de rödgröna vinner och Miljöpartiet får tillräckligt stor andel av rösterna. Den här morgonstunden önskar jag inte mina barn!

Han slår upp dagens SD, Sveriges Dagstidning. Visserligen ogillar han public service-tidningen, men den kommer ju hem gratis. Och han slipper annonserna. Å andra sidan finns det inte så många sådana kvar i de privatägda tidningarna heller efter lagarna om begränsat reklamutbud.

Maria Wetterstrand tycker berättelsen är “rolig”… Hon saknar partiets alla förslag på att skapa jobb. Ja, hon försöker fortfarande slå i oss att politiker kan skapa jobb. Undrar hur många hon lyckas lura? För visst fattar väl de flesta att den enda skillnaden politikerna kan göra är hur få jobb de lyckas förstöra? Eller, jo, jag erkänner. Önsketänkande.

Mer om MP:s kongress: MP vill införa entreprenörsår, MP vill locka medelklassen, Dubbla budskap.

Lägg ner SBAB!

SBAB

Ska man skratta eller gråta?

Igår fick rubriken på en DN debatt-artikel mig att börja skratta: SBAB: Lita på oss. Min tanke var typ “vad är det nu för stollar som fått utrymme i tidningen?”. Sen såg jag att det var SBAB.  Ja, det där statliga företaget som “ser till att det finns konkurrens” på lånemarknaden. (Varför i hela friden har vi en sådan Marxistisk institution samtidigt som vi förmodas ha en borgerlig regering? Frågan besvarar sig själv.)

Nåväl, har vi hittills missat signalerna på att vi står inför en krash bör vi väl inte kunna blunda för denna “debatt”-artikel. Den är full av varningssignaler. Grundregeln är denna: När det hävdas att nu gäller en “ny ekonomi” betyder det att vi närmar oss bristningsgränsen på en bubbla. I denna artikel kan man läsa att nu råder:

en ny situation, med låg inflation, låga räntor, stabilare ekonomi, ökad konkurrens i finanssektorn

Därifrån utvecklar sig artikeln till ett rent pekoral. De använder nonsens för att underbygga mer nonsens. Som att bostadspriserna är på bra nivå eftersom:

Hushållens nettotillgångar, tillgångarna minus skulderna, motsvarar omkring 4 gånger deras årliga inkomst.

Och vilken är den i särklass största tillgången i ett hushåll? Jupp. Bostaden. Cirkulärresonemanget är antagligen avsett att förvirra läsaren, men mest verkar det förvirra skribenterna själva. Riktigt skrattretande blir det när de försöker underbygga sin trovärdighet med sina medstatliga instutioner:

I flera rapporter från både Finansinspektionen och Riksbanken framhålls också att bolåneföretagens kreditgivning är ansvarsfull

Trojkan SBAB, Finansinspektionen och Riksbanken försöker övertyga oss om att allt är lugnt och som det ska. Om de sa något annat skulle det betyda att de misskött sina uppdrag. (Att de har ett omöjligt och onödigt uppdrag vill de naturligtvis inte erkänna.)

SBAB avslutar pekoralet med att tycka att:

det finns övertygande bevis för att prisnivån på bostadsmarknaden ligger väl i linje med de ekonomiska, politiska och sociala faktorer som kan antas styra den.

Här håller jag ju med. Vi har en politiskt styrd ränta. Politikerna vill ha låga bolåneräntor och höga bostadspriser. Alltså har vi det. Grejen är att det inte går att i längden styra detta politiskt. Kejsaren har inga kläder. Riksbanken trycker pengar i högsta fart, desperata att hålla den korta räntan nere. Mer pengar och kredit i cirkulation är ordbokens definition av inflation. Staten tycker den definitionen är jobbig så den har lanserat en annan definition (typ: snittpriser, ej inkluderat bostadspriser). Den här balansakten kan inte sluta väl. Tyvärr. Någonstans på vägen kommer Riksbanken känna sig tvingad att höja styrräntan och då kommer krashen. Ju längre de väntar, desto hårdare kommer vi slå oss.

Det var skönt att idag läsa Johan Norbergs svar på SBAB:s debatt-inlägg. Och underhållande:

När SBAB nu tonar ned riskerna på marknaden känns det lite som om Al Capone skulle förklara att det inte finns problem med organiserad brottslighet.

Tag Cloud

%d bloggers like this: