Is-land

Sigmundur Davíð Gunnlaugsson

Det blir folkomröstning om Island skall stå för sina Icesave-skulder eller ej. Läser idag i DN om oron hos en av Islands politiker, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, över att Island snart kommer vara avfolkat. Det måste ju vara värsta skräcken för en politiker. När landet enbart består av is finns det inte mycket att reglera. Och för en isländs politiker finns nog inte stort hopp om att få några justa jobb utomlands. Till skillnad från många av sina landsmän har ju Sigmundur inget riktigt jobb färskt i sin CV.

Artikeln tar ett idag allt för vanligt grepp i sin tillbakablick på tiden innan den finansiella krisen. Dan Lucas skriver:

Men ingen hade heller förutsett stormen 2008 när nästan hela bankväsendet i Island kollapsade.

Det är tjurbajs av ädlaste sortering. Islands ekonomi ifrågasattes 2006 i väldigt tydliga ordalag. Kreditvärderingsföretaget Finch sänkte sitt betyg på landets ekonomi redan i februari 2006. Och chefen för Danske Bank, Carsten Valgreen, blev hudflängd i media för att han avslöjade att kejsaren saknade kläder. Men vad bryr sig Dan Lucas om sanningen? Den är kanske för komplicerad att förhålla sig till?

Hur landade frågan om privata bankers åtaganden mot sina kunder i en isländsk folkomröstning då? På det vanliga sättet. När bankerna underminerat marken de stod på gick de till staten som snabbt gick med på att låta Islänningarna ta på sig bankernas skulder. Det är ett av de tydligare exemplen på hur idiotiskt det är att socialisera banker. Det görs under täckmanteln att det stabiliserar(!) ekonomin. Klassiskt användande av nyspråk. Media följer lydigt i ledbandet. När de beskriver förloppet heter det att isländska staten var tvingad att ta över bankerna.

Hela förfarandet med att rädda banker sätter alla marknadens egna mekanismer för stabilisering ur spel. De utländska spararna som satte in sina pengar i isländska banker gjorde det för att de såg en chans att tjäna mer på det än att spara i andra banker. Med den chansen borde följa en risk. Förhållandet mellan chans och risk är vad som måste styra marknadens aktörer. Men regeringarna världen över har bestämt sig för att ta bort risken och smeta ut den jämt bland alla skattebetalare, inkluderat dem som varken tagit chansen eller risken. Detta är inte bara moraliskt åt helvete. Det är även ett bergsäkert sätt att destabilisera marknaden. De gör det naturligtvis med flit. Med händerna bakbinder de marknaden samtidigt som de med munnen hävdar att det är den fria(!) marknadens fel att ekonomin går in i kris efter kris. Sen följer de upp med fler regleringar. I Sigmundurs fall får man nästan hoppas att planen slår helt fel och att han får stå där och planera och reglera i ett land enbart bestående av is.

12 procent ränta, wow

DI.se, som refererar till Bloomberg, rapporterar överraskande (för mig) att:

Islands centralbank beslutade på torsdagen att styrräntan ska lämnas oförändrad på 12,00 procent.

Det är överraskande eftersom jag inte hade en aning om att de hade så hög styrränta där på Island. Systemet med styrränta är ju helt sjukt i sig, så inget borde förvåna, men nu måste jag ändå undersöka lite hur olika det ser ut med styrräntorna världen över. Någon som vet var man ska leta?

Via Twitterkanalen @ekonominyheter fick jag även veta att DI (och DN) skrivit om hur Isländska staten håller sina banker under armarna genom kraftiga kapitalinjektioner. DI:

Den nybildade Islandsbanki får 65 miljarder isländska kronor … Nya Kaupthing får 72 miljarder … förhandlingar fortsätter med långivarna om en kapitalinjektion på 133 miljarder isländska kronor till Nya Landsbanki.

Själv undrar jag var pengarna kommer ifrån? Var inte Island typ bankrutt? Eller är det kanske det som Storbritannien och Nederländarna bråkar med Island om? Eller om du kanske är Islänningarna som bråkar. Dumma england som vill att Island betalar sina skulder till dem!