Alvendalplanen

När fan blir gammal blir han religiös. Heter det så? Nåväl, det är ungefär vad som slår mig när man läser om moderater som visar sig vara stolta planerare.

Alliansen i Stockholm för en ansvarsfull stadsbyggnadspolitik som värnar stadens särart men också planerar för dagens och morgondagens utmaningar.

Skriver Kristina Alvendal (M). Hon följer upp med att förmedla visionen om “promenadstaden” och andra jättelika projekt. Kanske inser hon inte hur läskig hon låter? Politiker med stora visioner är det farligaste som finns. Ju större visioner desto större anledning till oro.

Här är ett bättre förslag på hur vi ska få fart på utvecklingen av Stockholm:

1. Lägg ner stadsbyggnadskontoret.
2. Skrota skönhetsrådet.
3. Privatisera alla fastigheter och all mark.
4. Låt marknadens aktörer avgöra vilka projekt som behöver genomföras.

Följden blir att Kristina Alvendal (M) blir av med sitt välbetalda och helt meningslösa jobb. Men det skulle inte stanna därvid. Vi skulle spara enorma summor skattepengar genom att vi även blev av med horder av andra byråkrater.

Slappna av, staden är i Planerare Alvendals händer

Ni kan väl inte sälja hembakade bullar!

Landskrona kommuns miljöinspektörer hjälper till. De satte stopp för Frälsningsarméns försäljning av hembakade bullar.

Frälsningsarmén hade nämligen inte registrerat sig för livsmedelshantering och beordrades genast att upphöra med försäljningen, skriver Helsingborgs Dagblad på nätet.

Ni har väl registrerat er?

På hd.se kan man lära sig om hur stolta Landskrona kommuns byråkrater känner sig över att de håller entreprenörer och välgörenhetsorganisationer i schack.

Den goda avsikten får bli individens fiende

Politik är intressant. Retorik likaså. Och så spännande! När politik och retorik blandas kan det bli vilken soppa som helst. Som när Kent Persson (m) på sin blogg försöker förklara varför Moderaterna är sådana anhängare av övervakning och rättsosäkerhet med att de värnar om individen. Känns så himla skönt att då läsa signaturen Mollemand spalta upp problematiken åt Persson i sin kommentar till nonsens-inlägget. Som när Persson bekänner att han litar på Beatrice Asks politiska kompass(!). Mollemand:

I will choose not to question the political compass of Mrs. Ask, as it may very well be fully operational. However I may question her rudder, as she holds the Stockholm-program behind locked and closed doors, while assuring us that it is a giant step towards more openness in EU. This has a certain touch of Kafka-absurdness to it, and is not inspiring confidence to her critics.

Kafka var ordet.

Jag hoppas att massor av svenskar läser Mollemands inlägg i sin helhet. Här är en Pusha.se-länk till Mollemands kommentar. Använd den!

Fredricks sång

Jag hittade den här filmen på Urban Sundströms blogg. Den är över ett år gammal nu, men kanske att någon annan liksom jag missade den när det begav sig:

Tuff skit och hårda papper. Fredrick Federley brukade vara en förebild för försvarare av frihet och integritet. Jag nämner ibland hur Animal Farm slutar. Detta är ytterligare ett sådant tillfälle. Fredrick slängde sina ideal i sophögen och blev i stället en symbol för hur makt korrumperar.

Alliansen utnämner i bästa S-stil

Inför förra riksdagsvalet var ett av de öppna mål alliansen kunde skjuta mot den tradition av politiska utnämnämningar som Socialdemokraterna efter alltför många år vid makten utvecklat och förfinat. Generaldirektörer och Lanshövdingar är bland det första man tänker på. Framförallt den sistnämnda gruppen är en skara gamla kompisar till sosseregeringar.

Att göra upp med denna avart till maktutövande var en valparoll värd att kämpa för. Är det då inte många med mig som skakar på huvudet åt att alliansen när den väl kommer till makten väljer att låta saken bero? Några öppna rekryteringar är det inte längre tal om. Det är alltför bekvämt att kunna göra politiska vänner en tjänst och att ha någonstans att stoppa undan politiska ovänner. Jag kommer att tänka Animal Farm och grisar som går på två ben.

Det är väldigt tyst om det här. Idag kan vi i alla fall se spår av kritik när Dagens Nyheter skriver om den märkliga praxis som gör att statliga toppjobb innebär någon slags livstids garanti på utkomst. Spelar ingen roll hur de klantat sig på sina uppdrag, de får något låtsasuppdrag och full lön ändå. Jag tror inte jag förstår vad det är alliansregeringen tror sig vinna på att gödsla grogrunden för poltikerförakt så ivrigt.

Idag (16 augusti) skrev SvD också om livstidsinkomsterna.