"There is no ruler who can compare in virtue with a condition of non-rule" -Pau Ching-yen

Archive for the ‘Värderingar’ Category

You didn’t build that

Image

“This beer is fantastic. But you didn’t make it. Someone else made it.”

Advertisements

Ta bort staten och problemet försvinner


Solidaritet utan socialism, jämlikhet utan likriktning och frihet utan egoism.

Med denna fras inleder Göran Hägglund dagens pekoral på SvD Brännpunkt. Jag hinner alltså bara läsa första meningen och har massor av invändningar redan! Här är ett axplock:

  • Tanken med att använda statens våld för att ta från de bemedlade och ge till de mindre lyckligt lottade förutsätter att de rika inte tillräckligt ofta skulle ge av egen fri vilja. Att vi människor inte är solidariska.
  • Hur kan karlen kalla Alliansens förda politik för något annat än socialism? Uppläget vilar ju på tanken att var och en skall bli försedd efter sina behov och bidra efter sin förmåga. En socialistisk hörnsten.
  • Jämlikhet, såsom den definieras av Alliansens förda politik, är liktydigt med likriktning.
  • Frihet och egoism är inte följeslagare så varför behöver Hägglund det ledordet?
  • Vad är för övrigt fel med egoism? Att stå sig själv närmast är högst mänskligt, som jag ser det. Enligt forskning presenterad i böcker som “The Age of Empathy” är mänsklig empati direkt releterad till hur nära vi står varandra. Vi känner mer empati för familjemedlemmar än för människor vi inte känner. Om inte det är egoism, så vad är?

Sedan introducerar Hägglund det totalt vridna begreppet statsindividualism som, om jag förstår saken rätt, skall innebära:

att välfärdsstatens uppgift är att befria människor från mellanmänskliga beroenden

Det låter ju fullkomligt fruktansvärt! Men enligt Hägglund skall detta ändå:

omfamnas av politiker såväl till höger som till vänster.

Skulle inte förvåna mig om det är sant, även om det oftast är från bekännande kommunister man direkt får höra resonemang om hur mellanmänskliga beroenden är av ondo. Det omfamnas hursomhelst, åtminstone delvis, av Hägglund som med falska dikotomier försöker hävda systemets förträfflighet:

Vissa beroenden kan vi, och ska vi, professionalisera och lägga på välfärdens utövare. Det finns många goda skäl till att lägga de tunga delarna av omsorgen om våra äldre på professionella yrkesutövare.

Har någon argumenterat för att omsorgen av äldre inte skall utövas av professionella? Nej, men det hindrar alltså inte Hägglund från att försöka påstå det.

Debattartikeln är antingen skriven av att förvirrat sinne eller i avsikt att förvirra andra. Rena horrörer blandas med sansade insikter som:

Samhället är inte synonymt med det offentliga. Samhället är oändligt mycket större. Där finns grannarna som hjälper varandra med blomvattningen, föreningsledarna som skänker våra barn och unga en plats att växa. Där finns vänskap mellan människor, civilkurage att säga ifrån när någon blir trakasserad för sin hudfärg på bussen och engagemang för dem som finns på samhällets skuggsida – i vårt land såväl som över hela världen.

Detta är en enormt viktigt distinktion som regelmässigt ignoreras i politisk och filosofisk debatt, världen över. Etatisterna placerar staten som oumbärlig i samhället och påstår sedan även att den är samhället. Hägglund försöker efter detta riktiga konstaterande att få oss att tro på en omöjlighet. Att sammhället är:

starkt och skört på samma gång.

Jag tror han medvetet undviker sanningen; Att samhället är starkt nog att klara sig självt, men försvagas av staten. Han medger det (förmodligen omedvetet) själv:

Skört för att det påverkas av de omständigheter som finns runt omkring och som inte minst formas av politiken.

Något vänsterdebattörer ofta kommer undan med är att häva ur sig påståenden helt utan att kunna belägga dem med fakta. Hägglund försöker i artikeln med:

En hårt driven individualism kan faktiskt leda till att vi riskerar glömma bort vårt ansvar att vara medmänniskor, att bry oss om, och ta ansvar för vår nästa.

Detta finns det inga belägg för. Boken jag nämnde tidigare, “The Age of Empathy” identifierar mycket forskning som tvärtom pekar på att medmänsklighet är något genetiskt, inbyggt i koden som gör oss till just människor. Det krävs att något befriar oss från ansvaret för vår nästa för att vi skall börja släppa på det. Till exempel staten. Den tar frukten av vårt arbete från oss och lovar att ta hand om våra medmänniskor åt oss. I Sverige har detta gått längre än i de flesta andra länder och därför är vi också extra usla på att självmant ge av vårt överflöd av tid och pengar till de som behöver det. Se Per Bylunds artikel How the Welfare State Corrupted Sweden för mer om detta. Det är alltså inte individualismen, utan kollektivismen som leder till resonemang som:

Vi betalar ju skatt och ska väl inte behöva bry oss, eller?

Möjligen inser Hägglund detta och blandar medvetet ihop begreppen individualism och statsindividualism för han konstaterar även:

Statsindividualismens mörka baksida är utbredd ensamhet, brist på sammanhang och samhörighet och därmed brist på mening.

Artikeln fortsätter i samma stil. Retorik om familjens viktiga roll i samhället blandas med övertygelsen att staten måste finnas där och tvinga oss att hjälpa varandra. Denna sörja skall alltså utgöra basen för Kristdemokratisk politik:

Detta står Kristdemokraterna för och det ska vi göra tydligt för svenska folket.

Få se nu… De ska alltså göra det tydligt att de inte kan bestämma sig för om det är staten eller individen som är den viktiga. Ohederligt är vad det är: Hägglund formulerar detta dilemma utan att medge att genom att förespråka ett system där valet mellan staten och individen finns har man tagit ställning mot individen.

I will not raise my precious child to kill your precious child

Memorial Day Pledge:

I will not raise my precious child to kill your precious child.
And if it is within my power, I will
not hand over my beloved child to others
to kill your beloved child, or
to learn how to kill the one you cherish.

–Fr. Emmanuel Charles McCarthy.

(via Lew Rockwell)

 

Vad är uppdraget i Libyen?

David Brooks Mug

David Brooks

Dagens Nyheter publicerar idag en översättning av en kolumn skriven av David Brooks för New York Times för fyra dagar sedan. (DN låtsas att den är skriven för dem och kallar Brooks för “fristående kolumnist i Dagens Nyheter”.) Kolumnen har rubriken The Problem with Partners och vill påminna om att bara för att många länder lyckats komma överens om en resolution i FN (och lyckats formulera den så att de som inte är överens åtminstone inte blockerar den) innebär inte detta att det man kommit överens om är etiskt, legitimt eller ens har större chanser att lyckas. Tvärtom är multilateralismen behäftad med sina egna problem.

Alla är överens, men om vad? Brooks:

Is the coalition trying to depose Col. Muammar el-Qaddafi? Are coalition forces trying to halt Qaddafi’s advances or weaken his government? Would the coalition allow Qaddafi to win so long as he didn’t massacre more civilians? Is it trying to create a partitioned Libya? Are we there to help the democratic tide across the region?

En sak är att krig alltid är oförutsägbara. Vad gäller då för ett krig som startats helt utan att man alls har en aning om vad man vill uppnå? Brooks pekar på svagheterna i den diplomatiska processen som leder fram till formuleringar som alla kan vara överens om men helt fritt kan tolka som de vill. I fallet med kriget i Libyen förvärras saken av att beslutsprocessen varit totalt ogenomskinlig.

OK. Så vi vet inte varför vi krigar, men kanske att vi vet på vems sida vi gör det på? Det är inte det enda vi inte vet:

Who are the rebels we are supporting? How weak is the Qaddafi government? How will Libyans react to a Western bombing campaign? Why should we think a no-fly zone will protect civilians when they never have in the past?

Om man är anhängare av lärande kan man tycka att den sista frågan där är den viktigaste.

På ledarplats gnäller och gnyr DN över att Reinfeldt inte tydligt nog går i FNs och EUs ledband. Jag är verkligen ingen beundrare av Reinfeldt, men i det här totalt öppna äventyret verkar det vettigt att gå fram med lite försiktighet.

Brooks kallar FN-resolutionen för att fikonlöv som ska dölja att trots de multilaterala förtecknen är det här en amerikansk operation. Och innan alla ni krigshetsare viftar bort David Brooks så vet att han är ingen duva:

All of this is not to say the world should do nothing while Qaddafi unleashes his demonic fury. Nor is this a defense of unilateralism. But we should not pretend we have found a superior way to fight a war.

Krig består av massivt våld, död och elände

Skönt att ha fel ibland. Igår klagade jag över den totala bristen på debatt kring FNs nystartade krig i Libyen. Medan alla etablerade politiker och alla deras organ fortfarande är rörande överens om att Sverige bara måste ut och kriga vi också, dök det idag i alla fall upp en debattartikel på DN debatt som vill påminna om krigets verklighet och ifrågasätta om bomber och flygplan är ett speciellt klokt sätt att skydda civila på. Robert Egnell fil dr, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan pekar också på hur nyspråk tas till för att lura oss själva och andra på vad det är vi håller på med:

Sverige och andra länder skickar inte sina soldater i krig, utan de ”samordnar civila och militära resurser för att vinna lokalbefolkningens stöd, skydda civila och bidra till demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling”. Exakt hur militära förband som är organiserade, utrustade och tränade för professionell våldsutövning ska bidra till dessa mål är inte alltid självklart.

Egnell efterlyser en etisk debatt om målen och medlen när sådana här operationer sätts i rörelse:

Nog är syftet att skydda civila från grova övergrepp av den egna staten lovvärt, men militära insatser, inte minst från luften, är mycket trubbiga instrument för att försöka uppnå detta. Det minsta vi kan kräva inför användandet av militärt våld för humanitära syften är därför en etisk debatt om rättfärdigheten inte bara av målen, utan även av de medel vi använder.

Det är modigt, för när det råder ett så kompakt konsensus kring att man inte ska diskutera en sak blir det direkt politiskt inkorrekt att göra det. Egnell riskerar sin karriär för en oerhört viktig sak och till det vill jag se honom i ögonen och utbrista: Respekt!

Tävling i galenskap

DN jublar idag på både förstasidan och på ledarplats.

De militära insatserna mot Muammar Khaddafis diktatur ger hopp

Bombing Libya

Dessa välsignade bomber!

SvD jublar också. Den ständigt lika neokonservativa P.J. Linder tycker att FN tvekade lite för länge med att bomba Libyen, men är på det hela taget mycket nöjd med insatserna:

Man kan förstås tycka att agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd

Nu fattas bara att även Sverige får visa hur tappert det är med sin cape och sitt svärd. Sossar, kommunister, folkpartister och kristdemokrater kan inte tåla sig! Varför är regeringen så långsam med att riskera svenska soldaters liv och dra arabvärldens vrede över oss? Vi behövs om det ska bli någon ordning på dödandet där i Libyen.

Ingen tycks bry sig om att vi inte vet på vems sida vi strider. Jag är den förste att erkänna att Gadaffi är både galen och ond. Han har haft EU:s stöd alldeles för länge. Vår skräck för att invaderas av människor med rätt till asyl och vår kärlek till billig olja har gjort att vi valt att stryka honom medhårs och se mellan fingrarna med att han mördar, torterar och förföljer sina undersåtar. Men, vi är väl inte barn som går att finta bort så enkelt som att “han är ond så vi är emot honom” utan att fråga oss själva; “ja, men vem är det vi är för?”. Bland rebellerna finns det definitivt element som också faller under vår gemensamma definition av “onda och farliga män”.

Sen det här med att alla försöker inbilla alla andra att det räcker med att en flygförbudszon etableras. Som Michael Scheuer så vältaligt påminner oss: Man kan inte vinna ett krig från luften. Det kommer antingen bli en oerhört långdragen situation där civilbefolkningen i Libyen kommer leva i ständig skräck för att just de ska råka befinna sig där befrielsebomberna faller. Eller så måste kriget snabbt eskaleras. Förr eller senare kommer det nästa steg som den styrande eliten siktat på från början; En direkt invasion och krig på marken. Efter det följer, enligt etablerade mönster i Irak och Afghanistan, en situation där vi inte kan överge Libyerna åt det kaos vi skapat. Seger för krigsindustrin och de som vill inskränka vår frihet här hemma. (Tyranni, till exempel FRA, motiveras alltid med att det krävs för vår och våra soldaters trygghet.)

Man kan undra var debatten är? I USA finns det i alla fall röster som ifrågasätter det sunda i att starta ännu ett krig i ett muslimskt land. Såväl Rand som Ron Paul har förklarat varför USA inte skall blanda sig i ett inbördeskrig som inte hotar deras egen säkerhet. Här i Sverige råder totalt vakuum utanför mittfårans konsensus för kriget. När till och med min idol och förebild, Johan Norberg, efterlyste militära insatser från det internationella samfundet fick jag direkt svårt att andas. En sådan kompakt opinion för något så galet som att inleda ett krig är i sanning kvävande. För att få luft krävs det hjältar som herrarna Paul och Jack Hunter:

Uppdatering:

Hittade ett riktigt bra blogginlägg i ämnet på Lasses Blogg (misstänker att jag och Lasse tycker väldigt olika om många saker, men här verkar vi kunna mötas). Ur Demokrati på fel sätt:

Att införa demokrati med vapen är att lura dem man vill befria.

Hittade ytterligare ett bra inlägg på ett så oväntat ställe som Kommunisternas blogg. Ur Är detta rättfärdigt?

Är en halvgalen despot nog för att starta upp ett krig? I så fall finns skäl nog att bomba fler kungadömen och republiker. Är civila dödsoffer skälet, varför gör man då i denna dag ingenting åt Bahrain och Jemen?

Artikelförfattaren (representerande SKP) är även frustrerad över att kamraterna i Vänsterpartiet sällat sig till skaran som kräver att svenska flygplan också ska få bomba i Lybien:

USA: s nickedockor i regeringen sjunger i kör. Skicka Jas! Till och med Vänsterpartiet vilket både förvånar och förskräcker mig.

Mig med.

Gallery

Louis Vuitton + Darfur forever

LOUIS VUITTON

Image by d'n'c via Flickr

Väskan på bilden. Feta böter för hon som målade den: 2 miljoner spänn! Den liknar nämligen en väska från Louis Vuitton. Jag hittade bilden här: Louis Vuitton + Darfur forever och vill hjälpa till att sprida den. Hur fan kan man hävda upphovsrätt när någon målar en sak som liknar en produkt? Och vad har de för jävla lagar i Nederländerna? Folk döms utan att ens ha haft en chans att försvara sig.

Nu hittade jag bildens hemsida också: Darfurnica

Väskan på bilden. Att måla en sån gör att Louis Vuitton kan stämma dig på sjukt mycket pengar.

Tag Cloud

%d bloggers like this: