Obama har inte lösningarna

Obama höll som väntat ett försvarstal för krig när han gavs ordet i samband med att han mottog fredspriset.

Obama:

Ibland är krig nödvändiga. Det gick inte att förhandla med Hitler lika lite som det går att nå fred med al-Qaida.

Fiffigt trick att blanda ihop korten, eller hur? Om killen hade ägnat frihetens filosofi en tanke hade han insett att kriget mot Hitler var av en helt annan karaktär än krigen i Afghanistan och Irak. Det ena handlar om att människor får sin frihet kränkt och tar till självförsvar med vänner till hjälp. Det andra om att med terrorbekämpning som täckmantel hävda USA:s intressen i världen.

Om det nu inte går att nå fred med al-Qaida måste Obama alltså antingen utplåna organisationen eller låta bli att gå i krig med dem. Han väljer det första alternativet, trots att han måste inse att det är omöjligt. Det säger mycket om honom.

Carte Blanche för Obama

Jag har försökt låta informationen om att Obama fick fredspriset sjunka in. Tänker att ibland är det det mest bisarra som visar sig vara det rätta. Kanske att det är mitt eget tunnelseende som gör att hela min varelse skriker “Nej, men vad i helvete???” när jag påminns om vem som fick fredspriset. Ja, jag vet, Woodrow Wilson fick priset, av ungefär samma anledning. Med Obamas egna ord:

I do not view it as a recognition of my own accomplishments, but rather as an affirmation of American leadership on behalf of aspirations held by people in all nations.

(Kursiveringen är min). Det var väl precis Woodrow Wilsons inställning? USA ska agera världspolis och med sin överlägsna vapenmakt trycka in “amerikanska” värderingar i tinningen på världens folk. På något sätt kan jag förstå att Wilson fick priset. Det var ju liksom oprövat då vad som händer om man bombar vett i omvärlden. (Ja, ja, jag håller med, man borde kunnat räkna ut att det leder till mer hat, mer våld, mer extremism, mer korruption och mer fattigdom, men tyst nu, jag försöker bearbeta det här.) Nu är det ju prövat i snart hundra år! Ingenstans i världen har det fungerat. Överallt där USA tagit sitt “ansvar som ledare” har det gått åt pipan och bara gjort ont värre. Ska vi då uppmuntra det mest uppblåsta egot i världshistorien att han är på rätt kurs när han följer i Wilsons, Kennedys, Reagans, Clintons och Bushs spår?

Jag avslutar med att låta Ron Paul komma till tals med sin oro över att fredsrörelsen i världen nu är totalt satt ur spel. Följderna kommer bli katastrofala.

Några kommentarer från svenska webben: DN låter Obama komma till tals, Fredspriskommiténs motivering, Förvirrad ledarartikel, Trolig anledning, Björn Lindahl kommenterar, Är det kanske ett skämt?, Svenska Freds chockade … o s v