"There is no ruler who can compare in virtue with a condition of non-rule" -Pau Ching-yen

Posts tagged ‘DN’

Krig består av massivt våld, död och elände

Skönt att ha fel ibland. Igår klagade jag över den totala bristen på debatt kring FNs nystartade krig i Libyen. Medan alla etablerade politiker och alla deras organ fortfarande är rörande överens om att Sverige bara måste ut och kriga vi också, dök det idag i alla fall upp en debattartikel på DN debatt som vill påminna om krigets verklighet och ifrågasätta om bomber och flygplan är ett speciellt klokt sätt att skydda civila på. Robert Egnell fil dr, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan pekar också på hur nyspråk tas till för att lura oss själva och andra på vad det är vi håller på med:

Sverige och andra länder skickar inte sina soldater i krig, utan de ”samordnar civila och militära resurser för att vinna lokalbefolkningens stöd, skydda civila och bidra till demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling”. Exakt hur militära förband som är organiserade, utrustade och tränade för professionell våldsutövning ska bidra till dessa mål är inte alltid självklart.

Egnell efterlyser en etisk debatt om målen och medlen när sådana här operationer sätts i rörelse:

Nog är syftet att skydda civila från grova övergrepp av den egna staten lovvärt, men militära insatser, inte minst från luften, är mycket trubbiga instrument för att försöka uppnå detta. Det minsta vi kan kräva inför användandet av militärt våld för humanitära syften är därför en etisk debatt om rättfärdigheten inte bara av målen, utan även av de medel vi använder.

Det är modigt, för när det råder ett så kompakt konsensus kring att man inte ska diskutera en sak blir det direkt politiskt inkorrekt att göra det. Egnell riskerar sin karriär för en oerhört viktig sak och till det vill jag se honom i ögonen och utbrista: Respekt!

Tävling i galenskap

DN jublar idag på både förstasidan och på ledarplats.

De militära insatserna mot Muammar Khaddafis diktatur ger hopp

Bombing Libya

Dessa välsignade bomber!

SvD jublar också. Den ständigt lika neokonservativa P.J. Linder tycker att FN tvekade lite för länge med att bomba Libyen, men är på det hela taget mycket nöjd med insatserna:

Man kan förstås tycka att agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd

Nu fattas bara att även Sverige får visa hur tappert det är med sin cape och sitt svärd. Sossar, kommunister, folkpartister och kristdemokrater kan inte tåla sig! Varför är regeringen så långsam med att riskera svenska soldaters liv och dra arabvärldens vrede över oss? Vi behövs om det ska bli någon ordning på dödandet där i Libyen.

Ingen tycks bry sig om att vi inte vet på vems sida vi strider. Jag är den förste att erkänna att Gadaffi är både galen och ond. Han har haft EU:s stöd alldeles för länge. Vår skräck för att invaderas av människor med rätt till asyl och vår kärlek till billig olja har gjort att vi valt att stryka honom medhårs och se mellan fingrarna med att han mördar, torterar och förföljer sina undersåtar. Men, vi är väl inte barn som går att finta bort så enkelt som att “han är ond så vi är emot honom” utan att fråga oss själva; “ja, men vem är det vi är för?”. Bland rebellerna finns det definitivt element som också faller under vår gemensamma definition av “onda och farliga män”.

Sen det här med att alla försöker inbilla alla andra att det räcker med att en flygförbudszon etableras. Som Michael Scheuer så vältaligt påminner oss: Man kan inte vinna ett krig från luften. Det kommer antingen bli en oerhört långdragen situation där civilbefolkningen i Libyen kommer leva i ständig skräck för att just de ska råka befinna sig där befrielsebomberna faller. Eller så måste kriget snabbt eskaleras. Förr eller senare kommer det nästa steg som den styrande eliten siktat på från början; En direkt invasion och krig på marken. Efter det följer, enligt etablerade mönster i Irak och Afghanistan, en situation där vi inte kan överge Libyerna åt det kaos vi skapat. Seger för krigsindustrin och de som vill inskränka vår frihet här hemma. (Tyranni, till exempel FRA, motiveras alltid med att det krävs för vår och våra soldaters trygghet.)

Man kan undra var debatten är? I USA finns det i alla fall röster som ifrågasätter det sunda i att starta ännu ett krig i ett muslimskt land. Såväl Rand som Ron Paul har förklarat varför USA inte skall blanda sig i ett inbördeskrig som inte hotar deras egen säkerhet. Här i Sverige råder totalt vakuum utanför mittfårans konsensus för kriget. När till och med min idol och förebild, Johan Norberg, efterlyste militära insatser från det internationella samfundet fick jag direkt svårt att andas. En sådan kompakt opinion för något så galet som att inleda ett krig är i sanning kvävande. För att få luft krävs det hjältar som herrarna Paul och Jack Hunter:

Uppdatering:

Hittade ett riktigt bra blogginlägg i ämnet på Lasses Blogg (misstänker att jag och Lasse tycker väldigt olika om många saker, men här verkar vi kunna mötas). Ur Demokrati på fel sätt:

Att införa demokrati med vapen är att lura dem man vill befria.

Hittade ytterligare ett bra inlägg på ett så oväntat ställe som Kommunisternas blogg. Ur Är detta rättfärdigt?

Är en halvgalen despot nog för att starta upp ett krig? I så fall finns skäl nog att bomba fler kungadömen och republiker. Är civila dödsoffer skälet, varför gör man då i denna dag ingenting åt Bahrain och Jemen?

Artikelförfattaren (representerande SKP) är även frustrerad över att kamraterna i Vänsterpartiet sällat sig till skaran som kräver att svenska flygplan också ska få bomba i Lybien:

USA: s nickedockor i regeringen sjunger i kör. Skicka Jas! Till och med Vänsterpartiet vilket både förvånar och förskräcker mig.

Mig med.

DN, trendigt liberal

Niclas Ericsson skriver idag ett ledarstick med rubriken “Liberal Trend”. Eftersom DN konsekvent vägrar publicera dessa korta pekoral på sin sajt citerar jag sticket i sin helhet:

Att kalla sig liberal tycks vara det nya svarta. I en opinionsundersökning som utförts på uppdrag av tankesmedjan Fores ser sig sex av tio tillfrågade som liberaler. Bland dem som fyllt 60 år är hela sju av tio liberaler. Det är i stället den yngsta gruppen, 18-29 år, som är minst liberal. Endast 44 procent av de yngre bekänner sig till liberalismen.
Skrapar man lite på ytan upptäcker man dock att varannan av dem som kallar sig liberaler inte kan ange varför. Det tyder inte på någon djupare ideologisk förståelse för den etikett man har valt. Samtidigt förklarar det kanske hur 70 procent av Kristdemokraternas och 35 procent av Vänsterpartiets väljare kan kalla sig liberaler.

Det förklarar även hur Dagens Nyheter kan kalla sig liberal.

Jämför gärna Liberala Partiets manifest med DN:s blötdjursvariant av liberalism.

Staten och pressen

Enligt DN:s ledare idag, Dags att lägga ned, kom presstödet till för att Socialdemokraterna och Centern ville rädda sina egna tidningar:

När presstödet växte fram under 1960- och 1970-talet var Socialdemokraterna och Centerpartiet de drivande. De ville rädda sina egna tidningar från att gå under. Även om reglerna formellt inte tog någon hänsyn till partifärg kom reglerna att utformas så att systemet, med Svenska Dagbladet som tydligt undantag, fungerade som ett stöd till de S- och C-märkta tidningarna.

Det låter i mina politiker-skeptiska öron, helt rimligt. Och jag befinner mig på helt motsatt sida om DN i deras inställning att presstödet ändå var en bra grej:

Men det fanns vid den tiden också principiella argument för någon typ av statligt stöd. En våg av tidningsdöd svepte över landet. Det var verkligen en demokratisk förlust att allt fler orter blev utan tidning och att andra som haft flera fick nöja sig med en enda.

Nej, nej, nej, DN! Ändrade förutsättningar är något som alla branscher måste hantera och definitivt bör hantera själva. Att politiker skulle veta bättre än marknaden vilka företag som bör klara sig och vilka inte är helt befängt. Det är ju exakt det som är roten till det onda! Politikerna kan endast förväntas bevaka sina egna intressen.

OK, men just för tillfället driver jag och DN i alla fall samma fråga, Avskaffa presstödet. DN gör det för att deras egen tidning får en sjuk konkurrenssituation när Svenska Dagbladet kan håva in 45 miljoner helt utan ansträngning. Jag driver frågan för att det är en extremt viktig frihetsprincip att staten inte skall lägga sig i det fria ordet.

Att som Martin Ahlquist komma undan med att hävda att presstödet skall användas för att motarbeta obehagliga åsikter är verkligen helt fantastiskt. Och tragiskt. Där har vi alltså hamnat i Sverige idag.

Att vandra vägen där staten bestämmer vad som är acceptabla åsikter är att vandra vägen till helvetet. Felet är alltså presstödets existens, inte att Nationaldemokraterna hittat ett sett att komma över det.

Sist kan jag bara konstatera att den liberalaste av de stora dagstidningarna, SvD, inte upplåter ledarplats till att bekämpa något så oliberalt som presstödet. När det kommer till egenintresset ryker idealen all världens väg.

Definiera godtycke

I DN idag ondgör sig Peter Wolodarski över “avarter” i användandet av bemanningsföretag:

Det förekommer att företag säger upp anställda, bara för att en kort tid senare hyra in flera av de tidigare medarbetarna. Därigenom avvecklar man fasta anställningar och bestämmer godtyckligt vilka som ska få stanna kvar på arbetsplatsen.

(Min kursivering). Förlåt, men vän av ordning måsta invända. Wolodarski kan väl inte på allvar tro att arbetsgivarna, när de skaffat sig frihet att själva välja vilka som skall arbeta åt dem, säger upp folk godtyckligt? Det är ju för att undvika godtycket hela förfarandet är nödvändigt till att börja med.
Vidare är Peter Wolodarski orolig å fackets vägnar:

Det är att manipulera lagen om anställningsskydd och minimera fackets inflytande.

Va fan? Lagen om anställningsskydd är bland det värsta skit vi har i landet så den ska väl kringgås med alla till buds stående medel. Och allt som minskar fackets inflytande är bra! Hur hamnade vi över huvud taget i en soppa där facket bestämmer dagordningen i samhället?

Vad drömmer vi om?

Niklas Ekdal reflekterar idag över vad 00-talet innebar för den amerikanska drömmen. Där Reason TV är tvärsäkra på att “The Noughties” är det värsta decenniet någonsin vill Ekdal ranka det i nivå med depressionens 1930-tal och inbördeskrigets 1860-tal.

Det är ju sant som Ekdal skriver att arbetslösheten grasserar i USA nu:

Bara i december förlorade USA ytterligare 85 000 jobb, trots stimulanspaketet på 787 miljarder lånade dollar för att hålla hjulen snurrande.

Jag kursiverade “trots” eftersom det är ett väldigt intressant ordval. Vad sägs om “på grund av”? Det ligger närmare sanningen. Det är i alla fall på grund av tänkandet som ligger bakom monstruösa “stimulans”-åtgärder som dessa som världen går in i konjuktursvackor gång efter annan.

Att huspriserna slutade att ständigt gå upp är ett annat fenomen Niklas Ekdal och jag tycks betrakta helt olika. Jag kan inte se varför en korrigering av priser skulle vara negativt. Ja, det har fruktansvärda konsekvenser för många som gjorde felaktiga beslut och spekulerade i sitt boende när husbubblan var som värst uppblåst som en följd av politiska visioner och Federal Reserves idiotiska lågräntepolitik. Men det är fortfarande just där roten till det onda finns. Korrigeringen är bra! Det har inte korrigerats tillräckligt än eftersom FED och Obama-administrationen kämpar med näbbar och klor för att pumpa upp bubblan igen. Men var så säkra på att det kommer. I USA liksom här hemma i Sverige. De “gröna skott” som Niklas Ekdal och andra tycker sig se i ekonomin handlar snarare om att även en död anka studsar lite när den faller till marken.

Riktigt Kafka-aktigt känns det att läsa Ekdals kolumn när han noterar att:

Drömmen om kapitalismens eviga tillväxt slutade med finanskrasch.

Kapitalism handlar ingalunda om evig tillväxt. Det är planekonomiska inslag i signerade Keynes som gör det. Så är det någon dröm som gång på gång går i kras är det den Keynesiska drömmen om evig tillväxt.

Här då:

Det kan tyckas paradoxalt att USA sjunker djupare i kris och uppgivenhet, när de amerikanska idéerna samtidigt går segrande över världen. Frihet, tillväxt, konsumtion, demokrati, lika möjligheter, lag och rätt är nästan överallt positivt laddade värden.

Jag kursiverade slamkryparordet. Konsumtion är väl ingen amerikansk idé? Går man till nationens grundare och deras inspiratörer var de ju helt inriktade på produktion. Produktion och sparande är grundläggande för en fungerande ekonomi. Det visste Adam Smith. John Maynard Keynes fick dock det hela om bakfoten och trodde det var konsumtion och kredit som var grejen. Verkar ju bara funka sådär halvbra.

Jag gissar att det är i the Time som Ekdal hittat det mesta av inspirationen till sin kolumn. Närmare bestämt från artikeln Goodbye to the Decade from Hell. Synd att han verkar ha missat när Peter Schiff reder ut snömoset i A hell of a decade – to come.

För Peter Schiff har som vanligt rätt. Det är nu vi står inför att betala för konsumtions- och lånefesten på 00-talet. Jag rekommenderar att se och begrunda det där youtube-klippet (Peter Schiff was Right). Jag bäddar in det här så det blir lätt för er:

När vi ändå har filmvisning bäddar jag även in Reason TVs “Worst. Decade. Ever.”. Om man ser saker positivt så är det humoristiskt gjort och man kan skratta lite åt eländet:

Söndra och härska

Forskat? Yeah, right!

Peter Wolodarskis hyllande av planekonomen Ben Bernanke är helt huvudlöst. Wolodarski noterar att Fed-chefen både:

  1. forskat i den stora depressionen, samt
  2. totalt ignorerat signalerna om att den höll på att upprepas

Ser inte Peter Wolodarski motsägelsen? Motsägelser existerar endast om minst en av de ingående premisserna är felaktig. I det här fallet handlar det om att Ben Bernanke forskat i depressionen, dess orsaker och följder och antingen:

  • totalt missförstått hela grejen,
  • totalt ignorerar det han lärt sig, eller
  • studerat den politiskt gångbara versionen av processen

Jag gissar att det är det sista alternativet eftersom amerikanska riksbankschefer (liksom svenska) alltid rekryteras bland dessa Keynesianer.

Ben Bernanke har naturligtvis inte räddat den amerikanska ekonomin. Han har undergrävt den ytterligare. Kanske till och med givit den dess dödsstöt. Jag tror att han gjort det väldigt medvetet. Både ignorerat den kommande krashen och sen “räddat” den genom att trycka enorma summor pengar. Att förutse krashen offentligt skulle ha inneburit att hans politiska omgivning insett att han inte är renlärig. Han skulle också riskera att bli beskylld för att ha orsakat krashen genom sin förutsägelse. Enligt Keynes anhängare handlar nationalekonomi enbart om hur vi uppfattar den; det finns inget absolut, ingen logik, ingen sans. Att låta det finansiella systemet gå in i väggen ger däremot en amerikansk riksbankschef en maktplattform. Det är ett klassiskt grepp: Söndra och härska.

Tag Cloud

%d bloggers like this: