"There is no ruler who can compare in virtue with a condition of non-rule" -Pau Ching-yen

Solidaritet utan socialism, jämlikhet utan likriktning och frihet utan egoism.

Med denna fras inleder Göran Hägglund dagens pekoral på SvD Brännpunkt. Jag hinner alltså bara läsa första meningen och har massor av invändningar redan! Här är ett axplock:

  • Tanken med att använda statens våld för att ta från de bemedlade och ge till de mindre lyckligt lottade förutsätter att de rika inte tillräckligt ofta skulle ge av egen fri vilja. Att vi människor inte är solidariska.

  • Hur kan karlen kalla Alliansens förda politik för något annat än socialism? Uppläget vilar ju på tanken att var och en skall bli försedd efter sina behov och bidra efter sin förmåga. En socialistisk hörnsten.
  • Jämlikhet, såsom den definieras av Alliansens förda politik, är liktydigt med likriktning.
  • Frihet och egoism är inte följeslagare så varför behöver Hägglund det ledordet?
  • Vad är för övrigt fel med egoism? Att stå sig själv närmast är högst mänskligt, som jag ser det. Enligt forskning presenterad i böcker som “The Age of Empathy” är mänsklig empati direkt releterad till hur nära vi står varandra. Vi känner mer empati för familjemedlemmar än för människor vi inte känner. Om inte det är egoism, så vad är?

Sedan introducerar Hägglund det totalt vridna begreppet statsindividualism som, om jag förstår saken rätt, skall innebära:

att välfärdsstatens uppgift är att befria människor från mellanmänskliga beroenden

Det låter ju fullkomligt fruktansvärt! Men enligt Hägglund skall detta ändå:

omfamnas av politiker såväl till höger som till vänster.

Skulle inte förvåna mig om det är sant, även om det oftast är från bekännande kommunister man direkt får höra resonemang om hur mellanmänskliga beroenden är av ondo. Det omfamnas hursomhelst, åtminstone delvis, av Hägglund som med falska dikotomier försöker hävda systemets förträfflighet:

Vissa beroenden kan vi, och ska vi, professionalisera och lägga på välfärdens utövare. Det finns många goda skäl till att lägga de tunga delarna av omsorgen om våra äldre på professionella yrkesutövare.

Har någon argumenterat för att omsorgen av äldre inte skall utövas av professionella? Nej, men det hindrar alltså inte Hägglund från att försöka påstå det.

Debattartikeln är antingen skriven av att förvirrat sinne eller i avsikt att förvirra andra. Rena horrörer blandas med sansade insikter som:

Samhället är inte synonymt med det offentliga. Samhället är oändligt mycket större. Där finns grannarna som hjälper varandra med blomvattningen, föreningsledarna som skänker våra barn och unga en plats att växa. Där finns vänskap mellan människor, civilkurage att säga ifrån när någon blir trakasserad för sin hudfärg på bussen och engagemang för dem som finns på samhällets skuggsida – i vårt land såväl som över hela världen.

Detta är en enormt viktigt distinktion som regelmässigt ignoreras i politisk och filosofisk debatt, världen över. Etatisterna placerar staten som oumbärlig i samhället och påstår sedan även att den är samhället. Hägglund försöker efter detta riktiga konstaterande att få oss att tro på en omöjlighet. Att sammhället är:

starkt och skört på samma gång.

Jag tror han medvetet undviker sanningen; Att samhället är starkt nog att klara sig självt, men försvagas av staten. Han medger det (förmodligen omedvetet) själv:

Skört för att det påverkas av de omständigheter som finns runt omkring och som inte minst formas av politiken.

Något vänsterdebattörer ofta kommer undan med är att häva ur sig påståenden helt utan att kunna belägga dem med fakta. Hägglund försöker i artikeln med:

En hårt driven individualism kan faktiskt leda till att vi riskerar glömma bort vårt ansvar att vara medmänniskor, att bry oss om, och ta ansvar för vår nästa.

Detta finns det inga belägg för. Boken jag nämnde tidigare, “The Age of Empathy” identifierar mycket forskning som tvärtom pekar på att medmänsklighet är något genetiskt, inbyggt i koden som gör oss till just människor. Det krävs att något befriar oss från ansvaret för vår nästa för att vi skall börja släppa på det. Till exempel staten. Den tar frukten av vårt arbete från oss och lovar att ta hand om våra medmänniskor åt oss. I Sverige har detta gått längre än i de flesta andra länder och därför är vi också extra usla på att självmant ge av vårt överflöd av tid och pengar till de som behöver det. Se Per Bylunds artikel How the Welfare State Corrupted Sweden för mer om detta. Det är alltså inte individualismen, utan kollektivismen som leder till resonemang som:

Vi betalar ju skatt och ska väl inte behöva bry oss, eller?

Möjligen inser Hägglund detta och blandar medvetet ihop begreppen individualism och statsindividualism för han konstaterar även:

Statsindividualismens mörka baksida är utbredd ensamhet, brist på sammanhang och samhörighet och därmed brist på mening.

Artikeln fortsätter i samma stil. Retorik om familjens viktiga roll i samhället blandas med övertygelsen att staten måste finnas där och tvinga oss att hjälpa varandra. Denna sörja skall alltså utgöra basen för Kristdemokratisk politik:

Detta står Kristdemokraterna för och det ska vi göra tydligt för svenska folket.

Få se nu… De ska alltså göra det tydligt att de inte kan bestämma sig för om det är staten eller individen som är den viktiga. Ohederligt är vad det är: Hägglund formulerar detta dilemma utan att medge att genom att förespråka ett system där valet mellan staten och individen finns har man tagit ställning mot individen.

What's on your mind?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Tag Cloud

%d bloggers like this: