Gaddafi, jag älskade dig som en far!

Häromnyss

Kasten i världspolitiken kan verkligen vara tvära! För bara en månad sen begärde Obama 1,7 millioner USD för att hjälpa Gaddafis militär. Häromdagen brände Obama iväg 110 Tomahawk-missiler mot Gadaffis (samma Gaddafi) militär. De kostar ca 1,4 millioner USD styck, och de fortsätter att skicka missiler. Gud vet hur många de smällt av nu! Det är kanske det här Obama menar med Change?

Gaddafi är inte den ende diktator som mördar sina medborgare med pengar från Obama. Inför nästa år har Obama begärt 20 millioner dollar för att rusta upp Jemens militär. Och de planerade 51 millioner USD öronmärkta för säkerhetsstyrkorna i Bahrain var inte nog. Den 14 februari i år begärde Obama att det skulle ökas till 77 millioner USD. Någon som fortfarande tror att det är humanitär hjälp som USA bistår med i Libyen? Det är det inte. Det handlar enbart om kontroll. Främst om kontrollen över olja. För en månad sen ansåg man att det bästa sättet att hålla den kontrollen var att rusta Libyen. Idag försöker man på annat sätt.

Ni interventionister får säga vad ni vill. Jag är helt, 100%, säker på att det är för mycket intervention som är världens stora problem. Alla världens länder borde ta hem all sin militär och alla bomber, granater, stridsflyg, kryssare och pansar och missiler och rubbet hem till sig. Och lägg ner skurkorganisationen FN.

Vad är uppdraget i Libyen?

David Brooks

Dagens Nyheter publicerar idag en översättning av en kolumn skriven av David Brooks för New York Times för fyra dagar sedan. (DN låtsas att den är skriven för dem och kallar Brooks för “fristående kolumnist i Dagens Nyheter”.) Kolumnen har rubriken The Problem with Partners och vill påminna om att bara för att många länder lyckats komma överens om en resolution i FN (och lyckats formulera den så att de som inte är överens åtminstone inte blockerar den) innebär inte detta att det man kommit överens om är etiskt, legitimt eller ens har större chanser att lyckas. Tvärtom är multilateralismen behäftad med sina egna problem.

Alla är överens, men om vad? Brooks:

Is the coalition trying to depose Col. Muammar el-Qaddafi? Are coalition forces trying to halt Qaddafi’s advances or weaken his government? Would the coalition allow Qaddafi to win so long as he didn’t massacre more civilians? Is it trying to create a partitioned Libya? Are we there to help the democratic tide across the region?

En sak är att krig alltid är oförutsägbara. Vad gäller då för ett krig som startats helt utan att man alls har en aning om vad man vill uppnå? Brooks pekar på svagheterna i den diplomatiska processen som leder fram till formuleringar som alla kan vara överens om men helt fritt kan tolka som de vill. I fallet med kriget i Libyen förvärras saken av att beslutsprocessen varit totalt ogenomskinlig.

OK. Så vi vet inte varför vi krigar, men kanske att vi vet på vems sida vi gör det på? Det är inte det enda vi inte vet:

Who are the rebels we are supporting? How weak is the Qaddafi government? How will Libyans react to a Western bombing campaign? Why should we think a no-fly zone will protect civilians when they never have in the past?

Om man är anhängare av lärande kan man tycka att den sista frågan där är den viktigaste.

På ledarplats gnäller och gnyr DN över att Reinfeldt inte tydligt nog går i FNs och EUs ledband. Jag är verkligen ingen beundrare av Reinfeldt, men i det här totalt öppna äventyret verkar det vettigt att gå fram med lite försiktighet.

Brooks kallar FN-resolutionen för att fikonlöv som ska dölja att trots de multilaterala förtecknen är det här en amerikansk operation. Och innan alla ni krigshetsare viftar bort David Brooks så vet att han är ingen duva:

All of this is not to say the world should do nothing while Qaddafi unleashes his demonic fury. Nor is this a defense of unilateralism. But we should not pretend we have found a superior way to fight a war.