Socialistisk jul
Skönt att man slipper vara rädd
Julaftonens DN är absurd läsning. Kanske är det mot fonden som reses när man är halvvägs igenom Atlas Shrugged som tidningens socialistiska vinkel blir så extra tydlig? Redan på förstasidan klingar varningsbjällror. Där:
- påminns vi om vårt Livsmedelsverks arbete med att reglera vad vi äter. (Helt utan att det befängda med detta ens nämns.)
- läser vi att Volvo fullföljer sitt svenska arv genom att troligen bli kommunistägt. (Reflektion kring detta lyser med sin frånvaro.)
- förväntas vi förfasas över att förändringar i klimatet tvingar djur och växter att omgruppera. (Underförstått att vi ska ha dåligt samvete eftersom den obekräftade uppfattningen att det är människan som orsakar förändringarna är helig och inte kommer ifrågasättas av DN.)
Bläddrar vi en sida kommer vi till världens i särklass tråkigaste ledarsida. Här är man van vid resonemang som hyllar status quo. Så här på julaftonen har man valt att sprida lite dåligt samvete över att många svenskar har råd att ge varandra fina julklappar.
På debattplats har man i alla fall gett plats åt lite ifrågasättande av den svenska planekonomin. Där pekar lantbruksprofessorerna Martin Wierup och Ivar Vågholm på konflikten inom Livsmedelsverket som skall tillvarata såväl djurens hälsa som jordbrukets ekonomi. Följderna blir därefter.
På sidan åtta kommer vi så fram till dagens huvudnyhet. Att Livsmedelsverket håller svenskarna i skräck för fett i maten helt i onödan. Åsikten att verket bör ändra sina rekommendationer luftas. Men ingenstans ser man ens en rad om att det är helt sjukt att Livsmedelsverket överhuvudtaget slösar skattepengar på att försöka reglera vad vi äter. Naturligtvis ser vi inte heller antydan till att leta efter den grundläggande orsaken till att Livsmedelsverket så länge tillåtits skrämma svenskar till att äta mat med för lite fettinnehåll: verkets existens. Lägg ner skiten och låt oss äta vad fan vi vill!
På sidan 17 (jag är stockholmare) hittar vi en artikel om hur näringsidkarna i Slakthusområdet verkar under det godtycke som endast ett statligt eller kommunalt ägande kan leda till. Stockholms stad äger tydligen de flesta av fastigheterna i området. Företagarna vet inte vad som gäller år från år och i kommunen finns inget intresse av att föra en dialog om saken. Det märkliga är att skribenten (jag vägrar kalla honom journalist) inte ens undersöker varför fastigheterna har sämsta tänkbara ägandeform.
Blädder… Blä, jag vill inte påminnas om Skatteverket. Speciellt inte om det sjuka faktum att de bestämmer vad vi får heta i Sverige. Här blir deras okunnighet fullt exponerad. Föräldrarna ville döpa sin son till Nasr Allah (Guds gåva), men Skatteverket bestämmer att
namn som kan uppfattas som anstötliga av religiösa skäl inte kan ska godtas som förnamn
Att det utesluter alla förnamn som finns och skulle kunna finnas verkar de inte inse. Fuck Skatteverket!
Nä, nu pallar jag inte rapportera mer från dadda-Sverige. Jag avslutar med att förundras över kyrkoherde Tim Jones från York som uppmanar fattiga att följa Robin Hoods exempel.
Mitt råd som kristen präst, är att snatta.
Men man skall inte stjäla från små familjeföretag, tycker kyrkoherden. Nä, från stora kedjor ska det vara. Då smetas effekten ut, tror han. Att kedjans marginaler försämras och det kanske leder till arbetslöshet för de som arbetar där blundar han gärna för. Hur kommunistiskt Tim Jones uppfattar det kristna budskapet framgår tydligt av följande uttalande:
Eftersom Guds kärlek för de fattiga och föraktade väger tyngre än egendomsrätten för de rika.
Ja, guds kärlek för de fattiga framstår ju i all sin glans om man blickar ut över tillståndet i världen idag. Varför skulle töntig egendomsrätt tillåtas stå över den?
I Frihet 
Last comments