Lägg ner SBAB!

Ska man skratta eller gråta?

Igår fick rubriken på en DN debatt-artikel mig att börja skratta: SBAB: Lita på oss. Min tanke var typ “vad är det nu för stollar som fått utrymme i tidningen?”. Sen såg jag att det var SBAB.  Ja, det där statliga företaget som “ser till att det finns konkurrens” på lånemarknaden. (Varför i hela friden har vi en sådan Marxistisk institution samtidigt som vi förmodas ha en borgerlig regering? Frågan besvarar sig själv.)

Nåväl, har vi hittills missat signalerna på att vi står inför en krash bör vi väl inte kunna blunda för denna “debatt”-artikel. Den är full av varningssignaler. Grundregeln är denna: När det hävdas att nu gäller en “ny ekonomi” betyder det att vi närmar oss bristningsgränsen på en bubbla. I denna artikel kan man läsa att nu råder:

en ny situation, med låg inflation, låga räntor, stabilare ekonomi, ökad konkurrens i finanssektorn

Därifrån utvecklar sig artikeln till ett rent pekoral. De använder nonsens för att underbygga mer nonsens. Som att bostadspriserna är på bra nivå eftersom:

Hushållens nettotillgångar, tillgångarna minus skulderna, motsvarar omkring 4 gånger deras årliga inkomst.

Och vilken är den i särklass största tillgången i ett hushåll? Jupp. Bostaden. Cirkulärresonemanget är antagligen avsett att förvirra läsaren, men mest verkar det förvirra skribenterna själva. Riktigt skrattretande blir det när de försöker underbygga sin trovärdighet med sina medstatliga instutioner:

I flera rapporter från både Finansinspektionen och Riksbanken framhålls också att bolåneföretagens kreditgivning är ansvarsfull

Trojkan SBAB, Finansinspektionen och Riksbanken försöker övertyga oss om att allt är lugnt och som det ska. Om de sa något annat skulle det betyda att de misskött sina uppdrag. (Att de har ett omöjligt och onödigt uppdrag vill de naturligtvis inte erkänna.)

SBAB avslutar pekoralet med att tycka att:

det finns övertygande bevis för att prisnivån på bostadsmarknaden ligger väl i linje med de ekonomiska, politiska och sociala faktorer som kan antas styra den.

Här håller jag ju med. Vi har en politiskt styrd ränta. Politikerna vill ha låga bolåneräntor och höga bostadspriser. Alltså har vi det. Grejen är att det inte går att i längden styra detta politiskt. Kejsaren har inga kläder. Riksbanken trycker pengar i högsta fart, desperata att hålla den korta räntan nere. Mer pengar och kredit i cirkulation är ordbokens definition av inflation. Staten tycker den definitionen är jobbig så den har lanserat en annan definition (typ: snittpriser, ej inkluderat bostadspriser). Den här balansakten kan inte sluta väl. Tyvärr. Någonstans på vägen kommer Riksbanken känna sig tvingad att höja styrräntan och då kommer krashen. Ju längre de väntar, desto hårdare kommer vi slå oss.

Det var skönt att idag läsa Johan Norbergs svar på SBAB:s debatt-inlägg. Och underhållande:

När SBAB nu tonar ned riskerna på marknaden känns det lite som om Al Capone skulle förklara att det inte finns problem med organiserad brottslighet.

När nu Naomi Klein börjat gilla chockdoktrinen

På Caleb O. Browns blog kan man läsa om hur Naomi Klein är orolig att Obama-administrationen inte kommer utnyttja chocken från den ekonomiska krisen:

Do we want to save the pre-crisis system, get it back to where it was last September? Or do we want to use this crisis, and the electoral mandate for change delivered by the last election, to radically transform that system? We need to get clear on our answer now because we haven’t had the potent combination of a serious crisis and a clear progressive democratic mandate for change since the 1930s. We use this opportunity or we lose it.

Phew! “We use this opportunity or we lose it.” Jag var tvungen att skriva det igen. Nu passar det tydligen att vara anhängare av chockdoktrinen.

Reason TV sköt också mot detta öppna mål igår. De la även upp en intervju med Johan Norberg där han påpekar att Kleins attack på Milton Friedman är helt ogrundad. Bäddar in den här, jag med. Mycket sevärd!

Svinbra om influensahysterin

Att Johan Norberg har stort inflytande på mig torde stått klart sen tidigare. Eller om det är att hans världssyn hittar en resonansbotten i mig som gör att ljuv musik uppstår. Hursomhelst, han är en lysande skribent som skriver om viktiga saker. En motpol till vår enfaldiga tredje stadsmakt. I en Metro-kolumn idag om svininfluensa:

så här långt är ändå den stora nyheten att H1N1 snarast är mindre farlig än vanlig influensa.

Yay!