"There is no ruler who can compare in virtue with a condition of non-rule" -Pau Ching-yen

If you point out how some particular line of argument resembles that of Nazism or Fascism the probability of some closet fascist/nazi bringing up Godwin’s Law is approximately 1.

No, there’s nohing particularly wrong with Godwin’s Law. It’s just that Godwin identified the symptom and not the cause. The Law is an observation of the fact that there floats around so many ideas shared by Fascism and Nazism. People do not like this pointed out and thus turn to the gift spelled Godwin’s Law

You didn’t build that

Image

“This beer is fantastic. But you didn’t make it. Someone else made it.”

Solidaritet utan socialism, jämlikhet utan likriktning och frihet utan egoism.

Med denna fras inleder Göran Hägglund dagens pekoral på SvD Brännpunkt. Jag hinner alltså bara läsa första meningen och har massor av invändningar redan! Här är ett axplock:

  • Tanken med att använda statens våld för att ta från de bemedlade och ge till de mindre lyckligt lottade förutsätter att de rika inte tillräckligt ofta skulle ge av egen fri vilja. Att vi människor inte är solidariska.

  • Hur kan karlen kalla Alliansens förda politik för något annat än socialism? Uppläget vilar ju på tanken att var och en skall bli försedd efter sina behov och bidra efter sin förmåga. En socialistisk hörnsten.
  • Jämlikhet, såsom den definieras av Alliansens förda politik, är liktydigt med likriktning.
  • Frihet och egoism är inte följeslagare så varför behöver Hägglund det ledordet?
  • Vad är för övrigt fel med egoism? Att stå sig själv närmast är högst mänskligt, som jag ser det. Enligt forskning presenterad i böcker som “The Age of Empathy” är mänsklig empati direkt releterad till hur nära vi står varandra. Vi känner mer empati för familjemedlemmar än för människor vi inte känner. Om inte det är egoism, så vad är?

Sedan introducerar Hägglund det totalt vridna begreppet statsindividualism som, om jag förstår saken rätt, skall innebära:

att välfärdsstatens uppgift är att befria människor från mellanmänskliga beroenden

Det låter ju fullkomligt fruktansvärt! Men enligt Hägglund skall detta ändå:

omfamnas av politiker såväl till höger som till vänster.

Skulle inte förvåna mig om det är sant, även om det oftast är från bekännande kommunister man direkt får höra resonemang om hur mellanmänskliga beroenden är av ondo. Det omfamnas hursomhelst, åtminstone delvis, av Hägglund som med falska dikotomier försöker hävda systemets förträfflighet:

Vissa beroenden kan vi, och ska vi, professionalisera och lägga på välfärdens utövare. Det finns många goda skäl till att lägga de tunga delarna av omsorgen om våra äldre på professionella yrkesutövare.

Har någon argumenterat för att omsorgen av äldre inte skall utövas av professionella? Nej, men det hindrar alltså inte Hägglund från att försöka påstå det.

Debattartikeln är antingen skriven av att förvirrat sinne eller i avsikt att förvirra andra. Rena horrörer blandas med sansade insikter som:

Samhället är inte synonymt med det offentliga. Samhället är oändligt mycket större. Där finns grannarna som hjälper varandra med blomvattningen, föreningsledarna som skänker våra barn och unga en plats att växa. Där finns vänskap mellan människor, civilkurage att säga ifrån när någon blir trakasserad för sin hudfärg på bussen och engagemang för dem som finns på samhällets skuggsida – i vårt land såväl som över hela världen.

Detta är en enormt viktigt distinktion som regelmässigt ignoreras i politisk och filosofisk debatt, världen över. Etatisterna placerar staten som oumbärlig i samhället och påstår sedan även att den är samhället. Hägglund försöker efter detta riktiga konstaterande att få oss att tro på en omöjlighet. Att sammhället är:

starkt och skört på samma gång.

Jag tror han medvetet undviker sanningen; Att samhället är starkt nog att klara sig självt, men försvagas av staten. Han medger det (förmodligen omedvetet) själv:

Skört för att det påverkas av de omständigheter som finns runt omkring och som inte minst formas av politiken.

Något vänsterdebattörer ofta kommer undan med är att häva ur sig påståenden helt utan att kunna belägga dem med fakta. Hägglund försöker i artikeln med:

En hårt driven individualism kan faktiskt leda till att vi riskerar glömma bort vårt ansvar att vara medmänniskor, att bry oss om, och ta ansvar för vår nästa.

Detta finns det inga belägg för. Boken jag nämnde tidigare, “The Age of Empathy” identifierar mycket forskning som tvärtom pekar på att medmänsklighet är något genetiskt, inbyggt i koden som gör oss till just människor. Det krävs att något befriar oss från ansvaret för vår nästa för att vi skall börja släppa på det. Till exempel staten. Den tar frukten av vårt arbete från oss och lovar att ta hand om våra medmänniskor åt oss. I Sverige har detta gått längre än i de flesta andra länder och därför är vi också extra usla på att självmant ge av vårt överflöd av tid och pengar till de som behöver det. Se Per Bylunds artikel How the Welfare State Corrupted Sweden för mer om detta. Det är alltså inte individualismen, utan kollektivismen som leder till resonemang som:

Vi betalar ju skatt och ska väl inte behöva bry oss, eller?

Möjligen inser Hägglund detta och blandar medvetet ihop begreppen individualism och statsindividualism för han konstaterar även:

Statsindividualismens mörka baksida är utbredd ensamhet, brist på sammanhang och samhörighet och därmed brist på mening.

Artikeln fortsätter i samma stil. Retorik om familjens viktiga roll i samhället blandas med övertygelsen att staten måste finnas där och tvinga oss att hjälpa varandra. Denna sörja skall alltså utgöra basen för Kristdemokratisk politik:

Detta står Kristdemokraterna för och det ska vi göra tydligt för svenska folket.

Få se nu… De ska alltså göra det tydligt att de inte kan bestämma sig för om det är staten eller individen som är den viktiga. Ohederligt är vad det är: Hägglund formulerar detta dilemma utan att medge att genom att förespråka ett system där valet mellan staten och individen finns har man tagit ställning mot individen.

Jag har hängt en del på Juholts och Socialdemokraternas fejjansidor de senaste dagarna. Förutom att det verkar vara ett parti där gräsrötterna är förbjudna att skriva på begriplig svenska ser det även ut som om partiet rymmer precis alla åsikter inom det totalitära spektrumet, från vänster till höger.

Om sossarna någon gång haft en politisk kompass har de tappat bort den. Det enda målet man tycks eniga om är makt. De fullkomligt glöder av övertygelsen att partiet måste ha makten över svenskarna. Men sen tar det stopp på enigheten. För vem som skall ha makten över partiet? Och man frågar sig inte “hur skall vi övertyga tillräckligt många svenskar om att vår politik är rätt?” I stället gapar man och träter om vilken politik som kan lyckas samla flest svenskar.

Ja, det funkade för Moderaterna, men det är stor skillnad. I Moderaterna var det ingen som hade någon speciellt stark övertygelse om något över huvud taget så det ansågs som ett genidrag att sno sossarnas gamla politik rakt av. Inom sossarna finns det en massa gräsrötter med övertygelser. Bara det att det är helt olika övertygelser. Jag tror de skulle tjäna på att dela upp partiet i sex-sju delar. Det man har nu kommer man aldrig kunna hålla ihop.

Man kan tycka synd om Socialdemokraterna, men de borde finna tröst i att socialdemokratin har vunnit. Inte bara för att Moderaterna kopierat deras koncept. Socialdemokrati har blivit så normgivande att all politik som inte är socialdemokratisk är direkt politisk inkorrekt. Och det inte bara i Sverige. Det är en global sjukdom. Socialdemokraterna är döda, länge leve socialdemkratin!

Memorial Day Pledge:

I will not raise my precious child to kill your precious child.
And if it is within my power, I will
not hand over my beloved child to others
to kill your beloved child, or
to learn how to kill the one you cherish.

–Fr. Emmanuel Charles McCarthy.

(via Lew Rockwell)

 

För din skull skall denna bli 30% dyrare.

Verklighetens folk behöver hjälp med att välja bort de billigare lådvinerna tycker Systembolaget. KD:s Ulrik Lindgren finner förslaget “intressant”. I grunden har man bara uppfunnit ett nytt sätt att göda den allt hungrigare staten. Man etiketterar vissa varor som “rabatterade” och gör det möjligt att beskatta denna “rabatt”.

Vad svenska folket kommer göra? Det vi brukar göra; Buga och bocka med mössan i hand och tacka för politikernas goda försyn i att göra de val åt oss vi inte är myndiga att göra själva. Några av oss känner långt bak i medvetandet att det är något som inte riktigt stämmer här. Kanske till och med att en och annan lyckas tänka tanken att det är fruktansvärt fel, men även de kommer efter ett tag ruska uppgivet på axlarna och låta politikerna göra som de vill. Det är ju inte som att vi äger oss själva.

I en debattartikel i dagens SvD sparkar P J Anders Linder in den allra öppnaste av dörrar. Den om hur skolbetygen har allt mindre att göra med elevernas studieresultat. Jag har inga invändningar. Dörren behöver sannerligen sparkas in. Men jag satte frukostkaffet i halsen när jag kom till liknelsen med monetär inflation:

Vi har lärt oss att avsky den gamla vanliga inflationen och uppdragit åt Riksbanken att hålla den i schack

Grblghghgh… är karlen seriös? På den korta utsagan lyckas Linder få in tre feta fel:

  1. “Vi” har inte alls lärt oss avsky inflationen. Tvärtom älskas och skyddas den. Inflationen låter oss lura oss själva att vi varje år får löneförhöjning. Bedrägeriet är tydligen helt omöjligt att genomskåda. Kanske för att det sker helt öppet och ingen tänker på att titta efter just där.
  2. “Vi” har heller inte uppdragit åt Riksbanken någonting. Vi, folket, står för en väldigt brokig uppdragsbeskrivning till  Riksbanken; Allt från att, som jag, tycka att institutionen och dess verksamhet borde vara förbjuden i lag till de som tycker att de borde välja mycket noggrannare vilka gubbar och gummor som “pryder” sedlarna. “Vi” kan här bara referera till Linder själv, regeringen och det nät av storbanker och finansiella instutioner som tjänar på Riksbankens förfalskningsverksamhet.
  3. Uppdraget som dessa “vi” givit Riksbanken är ingalunda att de skall hålla inflationen i schack. Kom igen nu! Linder, ljuger du för oss eller tror du verkligen själv på det? Om de skall hålla inflationen i schack finns det mycket enkla medel för att göra så; Sluta trycka nya pengar! Ett barn förstår kopplingen mellan att öka den monetära basen och priser på varor och tjänster. Det krävs lite (betoning på lite) mer tankeverksamhet än vi kan kräva från ett barn att förstå att inflationen inte smetas jämt ut över vare sig tid eller utbudet av varor och tjänster. Men att inte se kopplingen alls kräver en blockerad tankeprocess. Ta en titt på de svenska penningmängdens utveckling under de senaste drygt hundra åren (där den börjar visa tendenser på att öka är där Riksbanken får ansvar för att “hålla inflationen i schack”).

    Pengar

    Om det här är inflation hållen i schack är P J Anders Linder Sveriges skarpaste hjärna.

P J Anders Linder fortsätter:

Vi vet att det blir ett elände när penningvärdet gröps ur och det kastas i grus i marknadsekonomins signalsystem

Om “vi” verkligen visste detta skulle “vi” knappast ha Riksbanken i dess nuvarande form. Att kasta grus i marknadsekonomins signalsystem är ju dess huvudsakliga funktion. Dels genom att gröpa ur penningvärdet, dels genom att kontrollera det viktigaste priset av alla, det på pengar (räntan).

Tag Cloud

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 333 other followers

%d bloggers like this: