"There is no ruler who can compare in virtue with a condition of non-rule" -Pau Ching-yen

Posts tagged ‘Riksbanken’

DN, oberoende planekonomisk

I dagens huvudledare i DN uppvisar man en ofta skådad förmåga att babbla helt osammanhängande. Å ena sidan tycker de att Riksbankens och regeringens expansiva ekonomiska politik är rätt och riktig och ett bra svar på den ekonomiska krisen. Å andra sidan är det en farlig väg som kan leda till bubblor. Ytterligare å andra sidan är det den enda vägen… Ser de inte vad det är de beskriver? Det är ju konjukturcykeln för bövelen!

Folding fun

Kul som lek

Ledarartikeln konstaterar om lågräntepolitiken:

Låntagare gynnas medan sparare missgynnas, vilket knappast är önskvärt ur samhällsekonomisk synvinkel.

Ändå förespråkar alltså samma skribent denna politik. Eller är det olika skribenter som skrivit artikeln kanske? Det blir som en sådan där “rolig” gubbe man kan roa sig med att rita tillsammans. Jag ritar huvudet och viker undan det, du ritar överkroppen, någon tredje person ritar överbenen och nästa person får rita fötterna. När man vecklar upp det får man tillsammans sig ett gott skratt. Skillnaden är väl att när man vecklar ut DN:s ledarartikel vill man helst gråta. Lyss:

Utlåningstakten till hushållen … driver upp priserna på bostadsmarknaden … Samtidigt ökar arbetslösheten medan ekonomin i sin helhet krymper. Det tyder på att en bostadsbubbla kan vara på väg att växa till.

(Min kursivering) Jag tror att det enda som skulle kunna få DN att säga att det är en bubbla är när den tydligt har brustit. Innan dess kan det på sin höjd tyda på det. På sin allra höjd.

Räntan är det i särklass viktigaste priset som finns på marknaden. Det är ju priset för att köpa något nu i stället för sen (sen, när man sparat ihop till det). Priset styr investeringsvalen hos marknadens aktörer. DN tycker:

I en marknadsekonomi är prisfluktuationer ett naturligt inslag.

Mmkay… Den dörren behövde tydligen sparkas in. Det blir tydligt varför strax. Dessa prisfluktuationer tycker DN inte skall gälla räntan, det priset är för viktigt att överlämna till marknaden att bestämma. Den logiska slutsatsen är att tidningen, som påstår sig vara Liberal, inte tycker marknadsekonomi är en toppenidé. Bättre då med centrala planerare som väntas kunna ta hänsyn till precis allt och reglera fram en stabil ekonomi med artificiella räntor och tvångsmedel. Det har aldrig någonsin fungerat förut, men antagligen är dagens planerare mycket bättre än de som tidigare försökt.

Det här med att ha alla pusselbitar för att kunna förstå att det är den centrala planeringen av ekonomin som orsakar både bubblor och kriser samtidigt som man vägrar sätta ihop pusslet är oerhört suspekt. Är de dumma i huvudet där på DN:S ledarredaktion? Antagligen inte. Är de onda? Nja, jag tvivlar på det. Vad är det då? Religion? Tillber de Keynes så hårt att skygglapparna inte går att ta loss längre? Det börjar brännas! Kanske är det en kombination? Lite halvkorkade, inte med alldeles, alldeles rent mjöl i påsen samt okritiskt förlästa på fullkomligt idiotiska ekonomiska teorier.

Ekonomisk frihet är världens räddning

Eller: Lyssningstips – Robert A. Lawson on Economic Freedom, Mises Institute den 21 september 2009.

Jag önskar jag hade massa massa tid! Då skulle jag skriva många utdrag ur det här fördraget med professor Robert A. Lawson (mp3) och försöka kommentera det ur ett svenskt perspektiv. Nu kan jag kan bara rekommendera alla att lyssna på det. Gör det!

Robert Lawson har samlat data från världens alla hörn. Hårda data, mjuka data. 42 olika mätpunkter samlade i fem områden:

  1. Storlek på regeringen (utgifter, skatter, statliga företag, etcetera)
  2. Rättsväsende och säkerhet för äganderätt
  3. Tillgång till “sunda” pengar (Zimbabwe är sämst i klassen)
  4. Internationell frihandel (tullar, stöd till lokala aktörer, blockering av import, etcetera)
  5. Reglering av finansiella system, arbete och företagande

Varje mätpunkt förs in i spannet 0-10 och efter mangling av all information för ett land kommer det ut ett tal mellan 0 och 10. 0 står för absolut planekonomi, 10 för en helt fri marknad. Eller som Lawson uttrycker det i föredraget:

Zero is Karl Marx, ten is Adam Smith

Som de allra flesta nog kan räkna ut är BNP per capita och medelinkomster mycket högre i de länder med högt index för ekonomisk frihet.

Vad som kanske är mer förvånande för socialistiska läsare av den här bloggen (inte många, jag vet, men ändå) är att om man tittar på inkomstfördelning är det egalt om ett land är ekonomiskt fritt eller socialistiskt. Den fattigaste tiondelen har i typ alla länder, oavsett ekonomisk frihetsgrad, att disponera ungefär 2,5% av inkomsterna.

Grejen är att 2,5% av väldigt lite är mycket, mycket sämre än 2,5% av väldigt mycket. Även ett lands fattiga tjänar alltså på att landet de bor i har hög grad av ekonomisk frihet. Det här är något som ingen socialist i världen vill erkänna. Men det är alltså vad hårda fakta visar. På den här sajten finns all data att ladda ner.

Ingen socialist i världen… Alltså ingen riktig socialist. Jag tror att många socialistiska politiker vet om det här. Många av dem är ju egentligen inte socialister. Det råkar bara vara ett så himla bra sätt att göra politisk karriär. Att titta för nära på vad forskningen i området har att säga skulle helt riva deras politiska plattform. Hjälp gärna till med det!

Äntligen är det bekräftat

Bekräftelsen vi alla väntat på finns nu att läsa hos Privata Affärer och hos Affärsvärlden.

Vice riksbankschef Svante Öberg anser att botten i den djupa konjunkturnedgången nu är nådd

Skönt! Då var den saken äntligen ur världen.

New Formula – Mer reglering

I den finansiella krisen saknas det inte opinion som hävdar att krisen är marknadens fel. Det finns en insikt som delas av alla på hela skalan från regleringsivrare till frihetssträvare; Girighet blir vi inte av med. (André Assarsson påminner om Thomas Sowells jämförelse med gravitationen.) Vänner av reglering vill ändra i systemet så att girighet inte lönar sig. De inser inte att det är som att försöka trampa bort en bubbla på en plastmatta. Girigbukarna är experter på att utnyttja systemfel.

Krisen var naturligtvis regleringarnas fel. Lösningen är att avreglera. Ju färre lagar och förhållningsregler desto transparentare marknad. Transparens är alltid bra! Det blir ett mycket jämnare spel och marknaden kan mycket effektivare jämna ut toppar och dalar än någonsin politiker och byråkrater kan.

Gissa om jag blev glad när jag såg att DN på debattplats gett plats åt en artikel med rubriken ”Sverige bör gå i spetsen för ett nytt finansiellt system” av Gabriel Urwitz (del två). Hoppfullt (jag visste inget om Gabriel Urwitz innan) öppnade jag tidningen och började läsa. Besvikelsen infann sig omedelbart. Nytt finansiellt system betydde inte mer än det där ordet “Ny” som står på alla rengöringsprodukter. Nya Yes är lika bra som gamla (Nya) Yes, det vet väl de flesta. Tyvärr håller inte analogin hela vägen. Nya finansiella systemet är sämre än gamla finansiella systemet. Urwitz slår fast:

Viktigast är att bankers och andra finansinstitutioners risktagande regleras bättre än före den ekonomiska krisen.

OK, ser man halvfulla glas skulle man kunna tolka “regleras bättre” som “regleras mindre“, men glaset välts snabbt omkull:

Den svenska modellen … kan mycket väl fungera. Det måste i så fall till en större löpande koordinering av tillsynen mellan FI, RB och även Finansdepartementet (FD), där dessa tre organ tillsammans löpande måste göra en makroekonomisk bedömning av riskläget och konsekvenserna för samhällsekonomin.

Lägg till en gnutta fantasi och man kan föreställa sig dessa byråkrater som analyserar och vrider på kranar för att hålla systemet i balans. En våt dröm för Urwitz och Anders Borg, men en mardröm för oss som skall leva med effekterna. Öppet mål för godtycke, girighet, svågerpolitik och än mer makt åt de som har råd med massiv lobbying.

Urwitz sällar sig till den stora skaran som beskriver problemet så här:

En av huvudorsakerna till den nuvarande finansiella krisen är ett för stort risktagande framförallt genom för hög skuldsättning i stora delar av det globala finansiella systemet. Varför har stora banker tagit dessa risker?

Det är rätta takter att ställa den där frågan varför! Synd bara att han besvarar den fel. Här är mitt svar som består av två delar:

  1. Regeringar och centralbanker blåste upp en enorm bubbla med hjälp av artificiellt låga räntor och diverse andra regleringar.
  2. Bankerna kände sig trygga att om de tog för stora risker skulle de bli räddade av skattepengar. Denna gång liksom alla gånger tidigare. Lehman Brothers bettade fel, men det var bara för att de Keynesiska ekonomerna var så säkra på att deras evighetsmaskin var felfri att Lehman skulle klara sig fint.

Urwitz “nya” finansiella system är en hög gammal skåpmat. Regeringar och centralbanker ska låta bli att blåsa upp bubblor och låta bli att rädda banker och andra företag som missköter sig.

Tag Cloud

%d bloggers like this: