Om sossarna någon gång haft en politisk kompass har de tappat bort den. Det enda målet man tycks eniga om är makt. De fullkomligt glöder av övertygelsen att partiet måste ha makten över svenskarna. Men sen tar det stopp på enigheten. För vem som skall ha makten över partiet? Och man frågar sig inte “hur skall vi övertyga tillräckligt många svenskar om att vår politik är rätt?” I stället gapar man och träter om vilken politik som kan lyckas samla flest svenskar.

Ja, det funkade för Moderaterna, men det är stor skillnad. I Moderaterna var det ingen som hade någon speciellt stark övertygelse om något över huvud taget så det ansågs som ett genidrag att sno sossarnas gamla politik rakt av. Inom sossarna finns det en massa gräsrötter med övertygelser. Bara det att det är helt olika övertygelser. Jag tror de skulle tjäna på att dela upp partiet i sex-sju delar. Det man har nu kommer man aldrig kunna hålla ihop.

Man kan tycka synd om Socialdemokraterna, men de borde finna tröst i att socialdemokratin har vunnit. Inte bara för att Moderaterna kopierat deras koncept. Socialdemokrati har blivit så normgivande att all politik som inte är socialdemokratisk är direkt politisk inkorrekt. Och det inte bara i Sverige. Det är en global sjukdom. Socialdemokraterna är döda, länge leve socialdemkratin!

I will not raise my precious child to kill your precious child.
And if it is within my power, I will
not hand over my beloved child to others
to kill your beloved child, or
to learn how to kill the one you cherish.

–Fr. Emmanuel Charles McCarthy.

(via Lew Rockwell)

För din skull skall denna bli 30% dyrare.

Verklighetens folk behöver hjälp med att välja bort de billigare lådvinerna tycker Systembolaget. KD:s Ulrik Lindgren finner förslaget “intressant”. I grunden har man bara uppfunnit ett nytt sätt att göda den allt hungrigare staten. Man etiketterar vissa varor som “rabatterade” och gör det möjligt att beskatta denna “rabatt”.

Vad svenska folket kommer göra? Det vi brukar göra; Buga och bocka med mössan i hand och tacka för politikernas goda försyn i att göra de val åt oss vi inte är myndiga att göra själva. Några av oss känner långt bak i medvetandet att det är något som inte riktigt stämmer här. Kanske till och med att en och annan lyckas tänka tanken att det är fruktansvärt fel, men även de kommer efter ett tag ruska uppgivet på axlarna och låta politikerna göra som de vill. Det är ju inte som att vi äger oss själva.

Vi har lärt oss att avsky den gamla vanliga inflationen och uppdragit åt Riksbanken att hålla den i schack

Grblghghgh… är karlen seriös? På den korta utsagan lyckas Linder få in tre feta fel:

1. “Vi” har inte alls lärt oss avsky inflationen. Tvärtom älskas och skyddas den. Inflationen låter oss lura oss själva att vi varje år får löneförhöjning. Bedrägeriet är tydligen helt omöjligt att genomskåda. Kanske för att det sker helt öppet och ingen tänker på att titta efter just där.
2. “Vi” har heller inte uppdragit åt Riksbanken någonting. Vi, folket, står för en väldigt brokig uppdragsbeskrivning till  Riksbanken; Allt från att, som jag, tycka att institutionen och dess verksamhet borde vara förbjuden i lag till de som tycker att de borde välja mycket noggrannare vilka gubbar och gummor som “pryder” sedlarna. “Vi” kan här bara referera till Linder själv, regeringen och det nät av storbanker och finansiella instutioner som tjänar på Riksbankens förfalskningsverksamhet.
3. Uppdraget som dessa “vi” givit Riksbanken är ingalunda att de skall hålla inflationen i schack. Kom igen nu! Linder, ljuger du för oss eller tror du verkligen själv på det? Om de skall hålla inflationen i schack finns det mycket enkla medel för att göra så; Sluta trycka nya pengar! Ett barn förstår kopplingen mellan att öka den monetära basen och priser på varor och tjänster. Det krävs lite (betoning på lite) mer tankeverksamhet än vi kan kräva från ett barn att förstå att inflationen inte smetas jämt ut över vare sig tid eller utbudet av varor och tjänster. Men att inte se kopplingen alls kräver en blockerad tankeprocess. Ta en titt på de svenska penningmängdens utveckling under de senaste drygt hundra åren (där den börjar visa tendenser på att öka är där Riksbanken får ansvar för att “hålla inflationen i schack”).
   

   Om det här är inflation hållen i schack är P J Anders Linder Sveriges skarpaste hjärna.

P J Anders Linder fortsätter:

Vi vet att det blir ett elände när penningvärdet gröps ur och det kastas i grus i marknadsekonomins signalsystem

Om “vi” verkligen visste detta skulle “vi” knappast ha Riksbanken i dess nuvarande form. Att kasta grus i marknadsekonomins signalsystem är ju dess huvudsakliga funktion. Dels genom att gröpa ur penningvärdet, dels genom att kontrollera det viktigaste priset av alla, det på pengar (räntan).

Häromnyss

Kasten i världspolitiken kan verkligen vara tvära! För bara en månad sen begärde Obama 1,7 millioner USD för att hjälpa Gaddafis militär. Häromdagen brände Obama iväg 110 Tomahawk-missiler mot Gadaffis (samma Gaddafi) militär. De kostar ca 1,4 millioner USD styck, och de fortsätter att skicka missiler. Gud vet hur många de smällt av nu! Det är kanske det här Obama menar med Change?

Gaddafi är inte den ende diktator som mördar sina medborgare med pengar från Obama. Inför nästa år har Obama begärt 20 millioner dollar för att rusta upp Jemens militär. Och de planerade 51 millioner USD öronmärkta för säkerhetsstyrkorna i Bahrain var inte nog. Den 14 februari i år begärde Obama att det skulle ökas till 77 millioner USD. Någon som fortfarande tror att det är humanitär hjälp som USA bistår med i Libyen? Det är det inte. Det handlar enbart om kontroll. Främst om kontrollen över olja. För en månad sen ansåg man att det bästa sättet att hålla den kontrollen var att rusta Libyen. Idag försöker man på annat sätt.

Ni interventionister får säga vad ni vill. Jag är helt, 100%, säker på att det är för mycket intervention som är världens stora problem. Alla världens länder borde ta hem all sin militär och alla bomber, granater, stridsflyg, kryssare och pansar och missiler och rubbet hem till sig. Och lägg ner skurkorganisationen FN.

David Brooks

Dagens Nyheter publicerar idag en översättning av en kolumn skriven av David Brooks för New York Times för fyra dagar sedan. (DN låtsas att den är skriven för dem och kallar Brooks för “fristående kolumnist i Dagens Nyheter”.) Kolumnen har rubriken The Problem with Partners och vill påminna om att bara för att många länder lyckats komma överens om en resolution i FN (och lyckats formulera den så att de som inte är överens åtminstone inte blockerar den) innebär inte detta att det man kommit överens om är etiskt, legitimt eller ens har större chanser att lyckas. Tvärtom är multilateralismen behäftad med sina egna problem.

Alla är överens, men om vad? Brooks:

Is the coalition trying to depose Col. Muammar el-Qaddafi? Are coalition forces trying to halt Qaddafi’s advances or weaken his government? Would the coalition allow Qaddafi to win so long as he didn’t massacre more civilians? Is it trying to create a partitioned Libya? Are we there to help the democratic tide across the region?

En sak är att krig alltid är oförutsägbara. Vad gäller då för ett krig som startats helt utan att man alls har en aning om vad man vill uppnå? Brooks pekar på svagheterna i den diplomatiska processen som leder fram till formuleringar som alla kan vara överens om men helt fritt kan tolka som de vill. I fallet med kriget i Libyen förvärras saken av att beslutsprocessen varit totalt ogenomskinlig.

OK. Så vi vet inte varför vi krigar, men kanske att vi vet på vems sida vi gör det på? Det är inte det enda vi inte vet:

Who are the rebels we are supporting? How weak is the Qaddafi government? How will Libyans react to a Western bombing campaign? Why should we think a no-fly zone will protect civilians when they never have in the past?

Om man är anhängare av lärande kan man tycka att den sista frågan där är den viktigaste.

På ledarplats gnäller och gnyr DN över att Reinfeldt inte tydligt nog går i FNs och EUs ledband. Jag är verkligen ingen beundrare av Reinfeldt, men i det här totalt öppna äventyret verkar det vettigt att gå fram med lite försiktighet.

Brooks kallar FN-resolutionen för att fikonlöv som ska dölja att trots de multilaterala förtecknen är det här en amerikansk operation. Och innan alla ni krigshetsare viftar bort David Brooks så vet att han är ingen duva:

All of this is not to say the world should do nothing while Qaddafi unleashes his demonic fury. Nor is this a defense of unilateralism. But we should not pretend we have found a superior way to fight a war.

Sverige och andra länder skickar inte sina soldater i krig, utan de ”samordnar civila och militära resurser för att vinna lokalbefolkningens stöd, skydda civila och bidra till demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling”. Exakt hur militära förband som är organiserade, utrustade och tränade för professionell våldsutövning ska bidra till dessa mål är inte alltid självklart.

Egnell efterlyser en etisk debatt om målen och medlen när sådana här operationer sätts i rörelse:

Nog är syftet att skydda civila från grova övergrepp av den egna staten lovvärt, men militära insatser, inte minst från luften, är mycket trubbiga instrument för att försöka uppnå detta. Det minsta vi kan kräva inför användandet av militärt våld för humanitära syften är därför en etisk debatt om rättfärdigheten inte bara av målen, utan även av de medel vi använder.

Det är modigt, för när det råder ett så kompakt konsensus kring att man inte ska diskutera en sak blir det direkt politiskt inkorrekt att göra det. Egnell riskerar sin karriär för en oerhört viktig sak och till det vill jag se honom i ögonen och utbrista: Respekt!

De militära insatserna mot Muammar Khaddafis diktatur ger hopp

Dessa välsignade bomber!

SvD jublar också. Den ständigt lika neokonservativa P.J. Linder tycker att FN tvekade lite för länge med att bomba Libyen, men är på det hela taget mycket nöjd med insatserna:

Man kan förstås tycka att agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd

Nu fattas bara att även Sverige får visa hur tappert det är med sin cape och sitt svärd. Sossar, kommunister, folkpartister och kristdemokrater kan inte tåla sig! Varför är regeringen så långsam med att riskera svenska soldaters liv och dra arabvärldens vrede över oss? Vi behövs om det ska bli någon ordning på dödandet där i Libyen.

Ingen tycks bry sig om att vi inte vet på vems sida vi strider. Jag är den förste att erkänna att Gadaffi är både galen och ond. Han har haft EU:s stöd alldeles för länge. Vår skräck för att invaderas av människor med rätt till asyl och vår kärlek till billig olja har gjort att vi valt att stryka honom medhårs och se mellan fingrarna med att han mördar, torterar och förföljer sina undersåtar. Men, vi är väl inte barn som går att finta bort så enkelt som att “han är ond så vi är emot honom” utan att fråga oss själva; “ja, men vem är det vi är för?”. Bland rebellerna finns det definitivt element som också faller under vår gemensamma definition av “onda och farliga män”.

Sen det här med att alla försöker inbilla alla andra att det räcker med att en flygförbudszon etableras. Som Michael Scheuer så vältaligt påminner oss: Man kan inte vinna ett krig från luften. Det kommer antingen bli en oerhört långdragen situation där civilbefolkningen i Libyen kommer leva i ständig skräck för att just de ska råka befinna sig där befrielsebomberna faller. Eller så måste kriget snabbt eskaleras. Förr eller senare kommer det nästa steg som den styrande eliten siktat på från början; En direkt invasion och krig på marken. Efter det följer, enligt etablerade mönster i Irak och Afghanistan, en situation där vi inte kan överge Libyerna åt det kaos vi skapat. Seger för krigsindustrin och de som vill inskränka vår frihet här hemma. (Tyranni, till exempel FRA, motiveras alltid med att det krävs för vår och våra soldaters trygghet.)

Man kan undra var debatten är? I USA finns det i alla fall röster som ifrågasätter det sunda i att starta ännu ett krig i ett muslimskt land. Såväl Rand som Ron Paul har förklarat varför USA inte skall blanda sig i ett inbördeskrig som inte hotar deras egen säkerhet. Här i Sverige råder totalt vakuum utanför mittfårans konsensus för kriget. När till och med min idol och förebild, Johan Norberg, efterlyste militära insatser från det internationella samfundet fick jag direkt svårt att andas. En sådan kompakt opinion för något så galet som att inleda ett krig är i sanning kvävande. För att få luft krävs det hjältar som herrarna Paul och Jack Hunter:

Uppdatering:

Hittade ett riktigt bra blogginlägg i ämnet på Lasses Blogg (misstänker att jag och Lasse tycker väldigt olika om många saker, men här verkar vi kunna mötas). Ur Demokrati på fel sätt:

Att införa demokrati med vapen är att lura dem man vill befria.

Hittade ytterligare ett bra inlägg på ett så oväntat ställe som Kommunisternas blogg. Ur Är detta rättfärdigt?

Är en halvgalen despot nog för att starta upp ett krig? I så fall finns skäl nog att bomba fler kungadömen och republiker. Är civila dödsoffer skälet, varför gör man då i denna dag ingenting åt Bahrain och Jemen?

Artikelförfattaren (representerande SKP) är även frustrerad över att kamraterna i Vänsterpartiet sällat sig till skaran som kräver att svenska flygplan också ska få bomba i Lybien:

USA: s nickedockor i regeringen sjunger i kör. Skicka Jas! Till och med Vänsterpartiet vilket både förvånar och förskräcker mig.

Mig med.

Image by d'n'c via Flickr

Väskan på bilden. Feta böter för hon som målade den: 2 miljoner spänn! Den liknar nämligen en väska från Louis Vuitton. Jag hittade bilden här: Louis Vuitton + Darfur forever och vill hjälpa till att sprida den. Hur fan kan man hävda upphovsrätt när någon målar en sak som liknar en produkt? Och vad har de för jävla lagar i Nederländerna? Folk döms utan att ens ha haft en chans att försvara sig.

Nu hittade jag bildens hemsida också: Darfurnica